BOKBLOGG
SYFTE
INTRODUKTION
BIOGRAFI

_ _ _


BOKBLOGG

09/01 2020
Jag inleder året med att lusläsa Michele Hannoosh utmärkta bok ”Journey to the Maghreb and Andalusia, 1832: The Travel Notebooks and Other Writings” – som främst rör Delacroix berömda och mycket välkända resa till nordvästra Afrika mellan Januari – Juni år 1832. Här får vi möta den nyfikne konstnären och observatören Delacroix som både målar med tankar och ord för att få ett grepp om sina upplevelser i ”orienten”. Det är tydligt att han är överväldigad; inte bara av kulturen, utan även av det politiska klimatet som försöker värja sig från en total fransk kapitulation. Delacroix resa fyller många syften, men främst för honom själv. För det är så att han i sina unga vuxenår ständigt vill känna att han utvecklas.

23/12 2019
Det är dags att slå upp portarna till denna nya sektion på IEGOCENTRIC.com; en liten satsning som jag faktiskt tänkte initiera flera år sedan. Som i de flesta fall när det gäller den kreativa processen; har tiden varit knapp. Det är sannerligen inte mer tid just nu, men boken vill ut; ut i världen, och jag måste göra vad jag kan för att se projektet förverkligas.

För att ”hoppa” fram och tillbaka mellan olika sektioner, rekommenderar jag er använda menyn. Det kommer bli en lång sida, därav ett försök till bättre och lättare navigation.

_ _ _


SYFTE

Du har just nu landat på domänen www.delacroix.se. Syftet med denna undersida på www.iegocentric.com är dels att dokumentera arbetet med den skönlitterära boken: ”Ett hjärta varmare än solen” – som håller på att skrivas, och dels informera och sprida kunskap och konstnären Eugène Delacroix som boken handlar om.

För att göra upplägget så enkelt som möjligt, och lättöverskådligt, kommer jag under den närmaste tiden fokusera på innehållet. Layouten kommer därför onekligen ändras under arbetets gång.

Min övergripande plan plan är att få ”Ett hjärta varmare än solen” accepterad av ett passande, svenskt bokförlag, och förhoppningsvis se en utgivning inom två, tre år. Under denna tid ska även manuset skrivas färdigt och en redaktör syna det i sömmarna. Förutom att skriva boken, kommer jag också formge bokomslaget, och även det ska bli en spännande process.


INTRODUKTION

Jag upptäckte konstnären Eugène Delacroix i mitten på 1980-talet. Jag fann en bok i min morbrors bokhylla som handlade om franska målare; och just där, i kapitlen mellan klassicisten Nicolas Poussin och impressionisten Édouard Manet, dök hans kämpande lejon upp med rå kraft och ville inte släppa taget.

Det var något med konstverket ”Lejonjakten” som var oerhört uppslukande för mitt unga sinne. Delacroix hade på något sätt lyckas skapa en känsla av fara och rörelse genom att placera ut figurerna och djuren på exakt rätt avstånd från varandra, och på rätt ställe på duken, att hela målningen tedde sig levande; icke statisk. Jag slog upp boken och jämförde med andra, samtida konstnärer och kunde konstatera att det fanns en oehörd skillnad i uttryckssätten. Om klassicisterna var återhållsamma och försökte påvisa att ”linjen” hade företräde över ”formen”, visade Delacroix att så inte kunde vara fallet. Inte i varje fall om man ville behålla släktskapet med naturen.

Jag återkom till boken varje gång jag hälsade på min morbror, och han brukade ofta berätta för mig varför just Delacroix var så bra. Jag lyssnade och tog in allt. Sedan den perioden i mitt liv, har Delacroix varit en ständig följeslagare i mitt eget konstnärskap och i högskolan.


BIOGRAFI

(Följande text är hämtad från min B-uppsats i konstvetenskap):

Eugène Delacroix föddes i Charenton-Saint-Maurice en bit utanför Paris i april 1798. Modern hette Victorie Oeben och fadern Charles Delacroix. Som minsta barnet av fyra ombesörjdes hans behov mycket väl av modern, men även av syskonen efter faderns tidiga bortgång. Efter grundskolan skickades han till den kejserligt utnämnda Louise-le-Grand skolan för att där få bästa möjliga utbildning och för att efter skolåren bli en sann gentilhomme (gentleman) efter franska mått. Där träffade han den åtta år äldre Théodore Géricault, en vän vars konst och goda råd skulle följa honom hela livet. Året efter slaget vid Waterloo, 1815, samma år som modern gick bort, blev han elev hos den tidigare Davideleven Pierre-Narcisse Guérin, en konstnär som hyllade de antika idealen och förespråkade den klassicistiska läran. Men både han själv och Géricault, som också fick likartad klassisk skolning, skulle vända sig från denna stil när deras obundna konstnärliga anlag fick fritt spelrum. Åren därpå utvecklade Delacroix sitt konstnärskap i den berömda Ecole des Beaux-Arts. Han var en flitig besökare på Louvren och kopierade de gamla mästarna Rembrandt, Rubens, Veronese med outtröttlig energi och entusiasm.

Dödsfall i familjen och periodvis dålig ekonomi och otur i kärlek, vände honom mot litteraturen för verklighetsflykt. I svåra stunder lät han sig förföras av Dante och Shakespeare och växlade mellan Walter Scotts Ivanhoe och Lord Byrons melankoliska prosa. Snart började han skriva själv och påbörjade 1824 att nedteckna sina dagliga intryck i sina välkända journaler. 

Hösten 1824 lämnade han in fyra målningar till den omstridda Le Salon (salongen) för bedömning, däribland målningen Scener från massakern i Chios, som väckte stor uppståndelse och agitation. Poeten och konstkritikern Charles Baudelaire uppmärksammade intresset för verket och skrev i en artikel i Revue de Paris:

”Delacroix makes his way through pools of blood, haunted by dark angels, whiffing green forests from afar . . .”

En kortare resa till England öppnade hans ögon för den romantiska skildringen av landskapet i John Constables konst. Andra resor som var betydligt äventyrligare, var de längre exkursionerna till Spanien och Nordafrika.

Mötet med Afrika blev ett uppvaknande. Där fann han att mycket hade utelämnats av tidigare konstnärer som David och Jean-Léon Gérome. Deras pretentiösa och ofta kaotiskt sammansatta motiv av orientens prakt eller feltolkningarna av legendariska krigsskådespel imponerade aldrig honom märkbart. De föreföll absurda och teatraliska även för författaren Stendahl som kommenterade David:

”Vi står inför en revolution inom konsten. De stora tavlorna med trettio nakna figurer, kopierade efter antika statyer, och de mäktiga tragedierna i fem akter och på vers är naturligtvis ytterst respektabla verk, men vad man än må säga så börjar de tråka ut oss. Om Sabinskorna… skulle man kunna tycka att personerna var livlösa, och i alla länder är det absurt att dra ut i strid utan kläder.”

I Marocko berördes han dock, liksom klassicisterna, av möjligheterna och av det varma och behagliga ljuset. Han fyllde den ena skissboken efter den andra med brottande tigrar, stegrande hingstar, hästkapplöpningar, stolta krigare, välväxta morer och vackra kvinnor i färgsprakande kläder. Han återupptäckte antiken med reflektionen att landskapet och människorna levde likadant som på Homeros tid. De var inte längre schabloner i hans värld.

Den verklighetsförankrade stil som präglade hans konstnärskap efter Marockoresan inspirerade honom både konstnärligt och filosofiskt. Målningen Algeriska kvinnor i sina bostäder från 1834 visar en lugnare Delacroix som inte längre vill förarga sina betraktare utan lockar med ynnest för att man ska dela den intimitet och värme som strålar ut från verket.

Uppmärksamheten som hans målningar gav honom på salongen visade sig lönsamma på många sätt, och under ett par års tid, med början 1844, färdigställde han ett antal dekorativa och publika fresker, bl.a. i Palais Bourbons bibliotek och i Saint Sulpice kyrkan i Paris. Resor inom Europa, framför allt till Bryssel och Antwerpen gav honom möjligheten att studera den konstnär som han alltid hade beundrat mest, Rubens. Sammanställningen av en retrospektiv utställning på Palais des Beaux-Arts 1855, blev hans sista större exposition. Den sviktande hälsan och den kroniska halssjukdom som hade plågat honom i över tio år, påverkade kreativiteten och tvingade honom att dra ner på tempot och söka sig till stillheten på landet, till Champrosay, där han hade en sommarbostad och en vacker trädgård.

Hälsotillståndets allvarliga art förbjöd snart resor över huvud taget och resulterade i att ett hus på Rüe de Furstenburg i Paris införskaffades. Ateljén, som är museum idag, blev hans borg de sista åren. Där samlade han merparten av sina målningar, akvareller, skisser, dagböcker och brev för eftervärlden. Trots sin sjukdom fortsatte han att utforska betydelse och ögats uppfattning av färgerna tills det slutligen var omöjligt för honom att fortsätta.

Delacroix dog den 13:e augusti 1863.