Mona Lisa kopian före restaureringen.

Säg: “Mona Lisa”, och de flesta människor i världen vet vad man talar om; den berömda oljemålningen av Leonardo da Vinci (namnet betyder Leonardo från Vinci, 1452 – 1519 ) som visar upp den där hemlighetsfulla kvinnans leende.

Vad många inte vet om, är att den mystiska kvinnan (förmodligen hette hon Lisa Gherardini) – är porträtterad på en trädbit, inte en duk och mäter 76.8 × 53 cm. Vi, dvs. det kulturella medvetandet – har alltså att göra med en tämligen liten, men väldigt betydelsefull tavla som har sitt / sina tillkomstår mellan 1503 – 1507. Man vet inte med säkerhet när den målades, och det har lite (eller rättare sagt mycket) – att göra med att Leonardo faktiskt var en slarvig typ som hade svårt att avsluta saker han hade påbörjat (mycket väl dokumenterat av honom själv och hans mecenater).

Mona Lisa kopian efter restaureringen.

Enligt konsthistoriker hoppade han från det ena projektet till det andra, vilket visserligen kan vara ett tecken på att han var multilateral och ett geni, men ger också vissa indikationer på att han ofta var utan pengar. Ett sätt att just få in pengar var att aldrig tacka nej till ett uppdrag, sedan om det blev klart är en helt annan historia. Hur det än var med den saken, hade han aldrig problem att få uppdrag. Han var ganska talför och charmig, antagligen besatt av att ständigt ha saker att göra. När allt kommer omkring är arbete ett bra sätt att hålla jobbiga tankar på avstånd, exempelvis dålig ekonomi. På något sätt lyckades han övertala kungar och mecenater att han stort sett kunde göra vad som helst.

Kanske är det här citatet talande nog:

”Den som i en diskussion hänvisar till en auktoritet, använder inte sitt förstånd, utan bara sitt minne.”

Leonardos vackra original.

Så snart Mona Lisa färdigställdes (man spekulerar om tavlan egentligen är färdigt), började andra samtida konstnärer och konstelever göra kopior av tavlan. Vissa var så skickligt gjorda att man under långa tider trodde det var Leonardo som själv som hade gjort kopiorna för att sälja tavlan till nya kunder. Idag vet man bättre, och kan, förutom att med blotta ögat särskilja ett original från en kopia, använda mikroskop för att på kemisk väg ta reda på när vissa saker har målats, eller ta reda på vilka slags färgpigment som har använts.

En av de mest berömda kopiorna av Mona Lisa, har sitt hem på Pradomuseet i Madrid. Kopian målades någon gång på 1500-talet av en okänd konstnär (antagligen Andrea Salai eller Francesco Melzi, elever i dennes studio, varav den förste faktiskt var Leonardos älskare) – och är mycket mer färgstark än originalet; detta av två anledningar.

Leonardos mjuka penselföring kallades “sfumato”.

Kopian hade en bättre grundering än originalet, och den hade tydligen också fått sin bakgrund övermålad någon tid (1800-talet?) efter sin tillblivelse, vilket hade skyddat de ursprungliga färgerna. En mycket kunnig expert på Pradomuseet, Ana González Mozo, kunde via röntgenfotografi se att kopian hade en skiss under alla lager färg, som exakt överenstämde med Leonardo egna justeringar, vilket mer än troligt bevisar att han var elev just hos Leonardo.

Man har i alla tider förunderats över Leonardos teknik; hur kunde han måla så flyktigt och så lätt. Tekniken han uppfann kallas för “sfumato” och går ut på att man målar en övergång från en färg till en annan – eller en valör, så mjukt att man inte kan se var gränsen går.

Leonardo var onekligen en mästare på det området, men tidens tand har också hjälpt honom lite på traven.

Château du Clos Lucé.

Jag har självfallet sett Mona Lisa på nära håll, i varje fall på tre meters avstånd, över huvudet på en stor skock japanska turister i båda fallen – och magin i målningen finns där när man har den framför sig. Som beskrivet ovan, är det en relativt liten målning, men dess kulturella betydelse är så ofantligt stort att man skulle behöva tusen sidor i en bok för att ens komma i närheten av dess signifikans. Vad som är uppenbart när man ser den, är att man skådar bakåt i tiden, till en värld som höll på att uppfinna sig själv på nytt. Det var även en värld där man fick överleva så bästa man kunde, och den som var begåvad på något område, kunde verkligen skatta sig själv lycklig.

Hur hamnade Mona Lisa i Paris?

Sovrummet på Château du Clos Lucé där Leonardo dog år 1519.

När Leonardo dog testamenterade han allt till sin älskare Andrea Salai år 1519, och denne sålde det mesta han fått i gåva, däribland Mona Lisa till den franske kungen (Frans I). Leonardo hade nog inte haft några invändningar om tavlan slutgiltiga hemvist. Han flyttade själv till Frankrike på ålderns höst och bodde på Château du Clos Lucé, där han dog tre år senare.

IEGOCENTRISKT BETYG: