Jag spanar ut i en kulturell värld och ser hur samhället främjas av kreativitet, men också håller på att gå överstyr på vissa områden. Vi lever i sammanhang där alla vill utforska sina inre jag och vagga det oroliga barnet till sömns. Det är måhända hjärtlöst att säga det, men inte alla har tillräckligt med talang att klara av att leva på sin kreativitet, för det är just det, det är; en talang att överleva genom att sälja sin konst till andra.

Det är inte för inte att vi allt oftare ställer oss frågan vad som håller på och händer med oss alla just nu? Är vi ett ett med våra kretskort, våra mobiler och våra vansinniga drömmar att bli någon annan än den vi är? Är inte verkligheten attraktiv nog?

Jag grubblar på; försöker hitta trådar som går att förena.

I London, i mitten på 1950-talet kallade sig en grupp av människor för: “The Independent Group” – ( T.I.G.) TIG-gruppen bestod bl.a. av arkitekter, författare och kritiker, konstnärer samt andra självutnämnda bohemer som hade en nära anknytning till ”Institute Of Contemporary Arts”. Det som var speciellt med denna grupp, var att de inte kände någon aversion mot den massproducerande kulturen som höll på att tugga sönder varje beståndsdel av den “gamla världen”. Istället för att ständigt referera till att det förgångna var den tid då allting hade varit bättre; mötte de framtiden med friska diskussioner om hur de kunde omvandla denna misstro mot den “nya och hippa”, till något positivt för deras egen sak.

Då vissa människor kopplade samman stadskulturen med något som var fult och smutsigt, eller bara som något temporärt och flyktigt – ansåg TIG-gruppen att det mest spännande låg I hur denna kultur rymd redan var med alla sina problem och fel. Där var allmänheten fann rudimentär avsky, såg de endast potential och skönhet; och möjligheterna med dessa två olika synsätt var som upplagda för en ny sorts inriktning inom konsten.

Kulturkrockar har i alla tider fascinerat människor, detta var något som 60-talets filmskapare tog fasta på och spottade ut fräna filmer som handlade om alltifrån radioaktiva robotar som hade förhållande med två meter långa amazoner, eller psykologiska dramer som stoltserade med att ha skrivits av grekiska filosofer för 2000 år sedan. Den väsentliga skillnaden var att filmerna var fyllda med promiskuösa huvudrollsinnehavare som inte visste skillnaden mellan Hamlet och Caligula! Detta förstärkte chockeffekten och förmedlade på samma gång att alla de outtalade konventioner som fanns runt omkring i samhället inte längre kunde känna sig säkra för konsten. Avkoppling blev därför också snart ett ord som inte längre endast kunde förknippas med vila, segling eller sömn. Snart blev det psuedonymnt med drogliberalism, med frihetslängtan och inte minst med den kvinnliga frihetsgörelsen. Man kunde välja livsfara eller lättja, och anta att den andra sidan av myntet alltid var det bättre.

I vilket fall som helst, var det lite längre fram, någon gång på 1960-talet, som man insåg att masskulturen hade ett språk som de flesta förstod, och därför kände man inom vissa konstnärliga kretsar ett behov av att utveckla det här språket, eller i varje fall skapa en ny sorts konstnärlig dialekt som rimmade bra med den rådande kulturen. Hur det gick med den saken vet vi idag när vi tittar i historieböckerna. Popkonsten bröt med traditioner och letade upp en väg mellan det gamla språket och den nya dialekt som den skapade. Jag antar att man skulle kunna säga att vi fortfarande använder ordböcker för att förstå vad denna nya dialekt ville uttrycka. Oavsett tolkning, tror jag det räcker att man själv ser som omkring i samhället för att läsa av vad livet år 2018 handlar om.

Hur ser det ut? Vad vill människor med sina liv egentligen? Är dagens ungdomar och vuxna, besatt av uppmärksamhet eller har det alltid varit så? Är det rimligt att alla ska ha möjlighet att utforska sin kreativitet, om ja, behöver vi ett filter? Vem ska bestämma vad som är bra eller dåligt, vad som är nödvändigt eller onödigt? Jag har inget svar, inte ens antydan till en förklaring.

Jag observerar, för anteckningar och försöker själv hitta en väg genom allt det här. Ibland går jag vilse, men vet för det mesta var jag har mina kartböcker. Vissa sidor är blanka, och på något sätt känns det som om det ska vara exakt så.