Ännu lyser snön med sin frånvaro i mitt landskap vilket gläder mitt åldrande hjärta. Nu när jag påbörjar resan mot mitt 45:e år, känns det allt viktigare att leva för solen och vistas i ljuset. Dagar som dessa, när rummet lyser upp på morgonen som om det vill berätta en hemlighet, är det inte svårt att söka sig till utsikten och se hur det mörka sakta drar sig tillbaka.

Varje varm vinter minns jag Shikishi Naishinnōs poesi. Hon var den tredje dotter till Kejsare Go-Shirakawa-tennō och föddes i mitten på 1100-talet, ingen vet dock riktigt när. Det enda man känner till om henne, och det enda som har bevarats, var hennes gripande iakttagelser om livet runt omkring, och utanför palatset.

Det var onekligen så att naturen låg henne närmst om hjärtat. Dessa tankar och dikter, 49 av dem, hamnade i praktverket “Shin Kokin Wakashū”, som var en samling med antik och ny poesi som påbörjats år 905. Samlingen skulle utökas ytterligare ett par gånger, tills den slutligen ansågs färdig år 1439. Då innehöll den 2144 dikter.

Prinsessan Shikishi levde under en period i Japans historia som heter “Kamakura”-perioden. Den varade mellan år 1185 – 1333, dvs. under vår europeiska medeltid som sträckte sig från år 500 fram till 1500-talet då renässansen tog över.

Det vi vet om Shikishi Naishinnōs öde är att hon aldrig gifte sig eller fick barn. Hon tillbringade andra hälften av sitt vuxna liv som nunna och bodde i klostret Kamo, i de nordöstra delarna av Kyoto. Det var säkert här hon mötte vinden från bergen och bestämde sig för att beskriva mötet i ord.

“From the grebe’s wings
however it flaps them:
is it unaware
that it’s moonlight?

As winter comes,
the sound
from the valley stream stops,
and a wind from the mountain
visits my window.

Tumultuous winter sky
all day –
now it suddenly turns cloudy,
sleet slashes aslant,
winds competing.”

Det är gripande ord, vackra som livet självt. Jag känner lugn inför dem och befinner mig på samma plats där de en gång förenades i en tanke.