Om du någonsin har läst en bra bok, då har du antagligen blivit gripen av ett livsöde i någon form och burit med dig berättelsen in i ditt eget liv. Det är en naturlig reaktion att bli påverkad av något text som har substans, och sådana inslag i vardagen ger ofta mersmak, vare sig det är spänning, romantik eller äventyr som man suktar efter.

Litterära livsöden kan på alla möjliga sätt verka verkliga, men är onekligen uppdiktade, sprungna ur någon författares fantasi, men gör dem inte sämre för det. Fiktiva personer har en förmåga att locka fram våra egna begär och förhoppningar och ställer oss ofta öga mot öga med vårt “inre jag”. Inte helt oväntat uppstår det en sorts vänskap med dessa litterära gestalter. Då de redan vet allt om oss, och vi nästan vet allt om dem, finns det en ömsesidig respekt som ibland överträffar verklighetens starka band.

Jag började läsa böcker på allvar någon gång när jag gick i 3:e klass i grundskolan. Den första bok jag sträckläste hette: “Mor är ingen häxa” av Olov Svedelid. För en skolgrabb som fördjupat sig i film under större delen av sitt korta liv, torde en enkel historia om en pojke och hans mamma inte ha varit så uppseendeväckande, men det var den. Jag blev fullständigt gripen och kunde inte sluta läsa, sedan den gången var jag fast i böckernas värld.

Nästa bok jag hade svårt att lägga ifrån mig, och sträckläste från pärm till pärm, var engelsmannen Beverley Nichols (1898 – 1983) barnbok: “Fröken Smith – Den elakaste häxan i världen” (The Wickedest Witch in the World, 1971). Vi turades om att läsa den i 5:e klass, och jag minns att jag var så förundrad över karaktären Fröken Smith att jag trodde hennes avlägsna syster, eller kusin, var vår flourtant.

Nästa bok på tur var Christiane Vera Felscherinows (f. 1962) “Gänget i tunnelbanan”, eller som den mer är känd som: “Vi barn från Bahnhof ZOO”. Den hårda verkligheten i det där otydliga Tyskland som växte fram mellan boksidorna skulle prägla min syn på Europa en lång tid framöver, men inte min fascination för böcker, vilken kvarstår lika stark som förr.

Självklart läste jag ungdomsböcker med, Enid Blytons Fem-böcker var länge en favorit, så även L. Frank Baums böcker om landet Oz. Märkligt nog fastnade jag också för Alexander Dumas som 12, 13-åring och blev tidigt en frankofil. Ett hundratal böcker senare känner jag mig fortfarande inte “mätt” på litteratur, snarare tvärtom, och läser så snart tiden medger, och stänger aldrig dörren för att träffa nya vänner.

Hemma i bokhyllan trängs över tusen titlar, och av alla de böcker jag läst finns det särskilt en bok som jag alltid återkommer till när jag själv reflekterar över vad som är god litteratur, eller pratar om böcker med andra; nämnligen boken: “Den sinnrika smärtan” av den engelske författaren Andrew Miller. Oblyg som jag är, letade jag upp denne bookernominerade (prestigefyllt litteraturpris i England) författares email, och skrev ett par rader till honom om hur mycket jag tyckte om karaktären James Dyer i boken som föds med en märklig defekt i 1700-talets England. Det speciella med Dyer att han inte kan känna någon smärta.

Den gode författaren Mr. Miller, var vänlig nog att skriva ett par rader tillbaka till mig som verkligen uppmuntrade mig att skriva vidare på mina egna verk. Han bad mig föreställa mina egna gestalter som verkliga personer, och visst, när man gör det, får de här figurerna man hittat på ett helt annat djup.

I ett av mina manus finns det en professor som är änkeman. Han har under större delen av sitt vuxna liv inte kommit över ett dödsfall, och lever isolerad utanför London och inväntar sitt eget frånfälle som aldrig verkar komma. När jag föreställde mig karaktären som en verklig person kunde jag inte låta bli att tycka synd om honom. Inte skulle han sitta där i sitt lilla hus och stirra ut genom fönstren utan att vara delaktig i det “riktiga” livet. Vad jag än “sade” och hur jag än försökte att få ut honom i friska luften, ville han hålla sig inomhus. Han “berättade” för mig att hans hem var hans enda trygga punkt, om jag tvingade ut honom ur huset skulle han förgås på ett sätt som inte var värdigt hans liv, och självklart kunde jag inte göra så mot honom, så jag lät honom sitta kvar där.

Visst låter det som ett märkligt samtal, men ändå inte. Om man skrapar lite på ytan av vad den mänskliga hjärnan är kapabel till, förstår man hur mycket gott vår kreativitet gör för vårt välbefinnande. Vi existerar alla på samma planet, men lever i parallella universum som gränsar till varandra. Ibland glider en fantasivärld in i en annan och då uppstår det en slags poesi som är svår att beskriva. Det är inte lönt att försöka ge upplevelsen ett namn, men när man en gång fått smak för den, vill man alltid tillbaka och utforska mer.

Jag har många fiktiva vänner som lever sina egna liv bortom verklighetens kuliss. Vissa av dem skulle jag gärna samtala med dagligen, för de ger mig alltjämt en form av uppskattning för all den tid jag ger dem i egenskap av beundrare.