Percival Lowell var en amerikansk amatörastronom och författare som hade två passioner i livet; den ena var planeten Mars och det andra var det okända universum. Lowell hade turen på sin sida när han föddes i en rik familj, utan dessa, sin familjs förmögenhet, hade han inte efter sin examen från Harvard University kunna förlusta hjärnan med allehanda spörsmål om livets uppkomst, dess framtid och om vi var ensamma i universum.

Särskilt intresserad av Mars blev Lowell efter att ha läst Nicolas Camille Flammarions bok “La planète Mars”, från år 1892, i vilken det också stod skrivet om astronomen Giovanni Schiaparelli övertygelse om att det fanns kanaler på Mars. När Lowell fick reda på att italienaren också trodde att det fanns intelligent liv på den röda planeten, visste Lowell vad han skulle ägna resten av sitt liv åt.

Drygt tio år tidigare han hade varit en mycket flitig resenär över hela jorden, och under många av dessa resor (orienten och Japan) – hade han vänt blicken mot natthimlen och undrat vad det var för mening med allt där ute? Som författare publicerade han böcker om spiritualism och om det ockulta Japan, och många av dessa tankar fanns med honom när han läste vad Schiaparelli förklarade om Mars många år senare:

“We are inclined to believe them (kanalerna på Mars) to be produced by an evolution of the planet, just as on the Earth we have the English Channel and the Channel of Mozambique. Their singular aspect, and their being drawn with absolute geometrical precision, as if they were the work of rule or compass, has led some to see in them the work of intelligent beings.”

Lowell höll med och tyckte det verkade logiskt. Hur annars skulle man kunna förklara de kontinenter eller spår av liv som han (Schiaparelli) – såg i sina rymdkikare? Lowell visste inte att kollegan var färgblind, eller att han under sina trettio år på Brera observatoriet i Milano hade försökt att komma på något bra sätt eller någon upptäckt som skulle göra honom rik och berömd oavsett om det var sant eller inte. Det som blev tydligt i våra dagar när man tittade på dessa “kanaler” på Mars, men som inte var riktigt på tapeten på 1800-talet, är att dåtidens teleskop inte var så kraftfulla som de som finns idag. Det betyder att oavsett hur briljanta tankar många forskare hade för över 100 år sedan, var deras instrument undermåliga och kunde ge upphov till massor av märkliga spekuleringar.

Schiaoarelli bevis på att det fanns intelligent liv på Mars, var egentligen optiska illusioner som gav sken av spår på planetens yta; dessa illusioner skapades av de dåliga mätinstrumenten. Eftersom man inte visste att sådana illusioner kunde uppstå ansåg man det som man såg som sanningar eller bevis; det var ju när allt kom omkring en tid full av optimism och då ville man inte titta på sådana saker som riktig fakta eller vad som mest var troligt.

År 1894 byggde Lowell sitt berömda observatorium i Flagstaff, Arizona. Platsen han valde var perfekt. Observatoriet byggdes på en kulle där man visste himlen praktiskt taget var molnfri året runt.

Mot slutet av sitt liv fick han en ny “knäpp” och fick för sig att Neptunus stora massa dolde en annan planet som inte var synlig med vanliga stjärnteleskop, eller det som fanns i observatoriet. Det fanns återigen indikationer som pekade på att något inte riktigt var som det skulle med vissa små planeters omloppsbanor och deras gravitation i jämförelse med större planeter. Även om Lowell hade fel om just “Planet X”, den hemliga planeten, skulle man drygt 16 år efter hans död upptäcka planeten Pluto (idag benämnd som måne). Den hade visserligen varit dold för att den var så långt borta, men egentligen hade man bara inte upptäckt den förrän år 1930.

Trots dessa felaktiga teorier om både Mars och hemliga planeter, var inte Lowell ett misslyckande på något sätt, han var en driftig person som fann livsglädje i att våga ställa stora frågor, och jag tycker det är ett fascinerande livsöde.