Ibland undrar jag om vi inte komplicerar saker och ting för mycket; läser in saker som inte finns. Ibland undrar jag om vi inte hade mått bättre om vi hade kunnat lyfta bort våra hågkomster och minnen och bara fokusera på nuet? Lättare sagt än gjort, för vi är ju summan av våra erfarenheter vilket präglar vem vi är och vad vi vill göra med våra liv.

Igår kväll hittade jag en gammal anteckningsbok med texter och skisser till dikter. Någon gång (vet ej datum), hade jag skrivit:

”Jag uppfattar inga ord uttalade av läpparna;
jag hör dem;
och läser dem som vinden läser solen –
en dag i taget;
och alltid med kärlek …”

Jag tror jag syftade på livet, varför vi lever och hur vi hanterar alla smärtor. Kanske är inte livet svårare än vad man gör med det?

Jag skrev vidare:

”Tala, och jag lyssnar med hela själen.
Ljudet av din sanning får mig att leva.

Ekot studsar tillbaka med andra frågor och svar.

Du är människa, kom över dina osäkerheter.
Jag lovar försöka.

Jag lovar inget annat.”

Utanför smattrar regnet mot fönsterblecket och det känns som om det är höst istället för vinter, regn istället för snö. Det ena ersätter det andra, som ord, tankar och känslor.