När jag gick i plugget gillade jag serietidningar, actionfilmer och lyssnade på hårdrock. Jag hade långt hår, svarta jeans och ibland små teckningar av pentagram på insidan av mina handflator. Dessa små symboler, hade jag läst i den engelska tidningen “MetalHammer”, skulle få gitarrhjälteaspiranten att spela bättre och snabbare “lick” (gitarrskalor), men det skulle snart visa sig vara ett falsarium. Det enda som fungerade var att spela tolv timmar om dagen, helst mer, sedan kunde man kanske skönja vissa förbättringar.

Jag hade ett gäng kompisar i skolan som var mer eller mindre precis som jag, men av någon anledning klickade vi aldrig. Jag tror att det berodde på att de bodde i stora feta villor och hade föräldrar som tjänade bra med pengar. Jag bodde med min min mor och min styvfarsa i en hyfsad trerummare ett stenkast från skolan, i ett område som var helt OK enligt gängse normer, men föga imponerande för de som befann sig i den högre klassen.

Jag var aldrig någon outsider i den klassiska bemärkningen, men jag höll mig till mig själv och hade ändå en bästa kompis som gick på en annan skola i stan, så det fattades ingenting i den sociala biten av mitt liv.

En dag klev det in en svartmuskig kille i klassrummet med vår lärare.

”Det här är Wisam”, sa vår lärare och presenterade en tämligen kort, men vältränad kille. Han hade en mustash på överläppen och bar en gul tröja med något fotbollsemblem på. Eftersom jag alltid valde att sitta själv för att inte bli störd under lektionerna, kom han och satte sig bredvid mig. Jag märkte direkt att han luktade lite speciellt och rynkade lite på näsan. Han luktade inte svett eller stank av rök, men familjens matos hade blandat sig med hans eau de toilet (den billiga sorten), att det inte var en lyckad kombination.

På rasten var det ingen som sade något till Wisam, så han gick mest och rotade i sitt skåp och försökte hitta en penna eller anteckningsblock på rasterna, sedan lunkade han iväg och satte sig utanför något klassrum och väntade på att lektionerna skulle börja. Jag var som sagt inte en populär kille, men hamnade ofta i fokus för att det var en skojfrisk kille i min klass som alltid retade mig för att jag var kraftig och för att jag ofta bar samma kläder ett par dagar i rad. En dag var han på mycket skämtsamt humör och skrev en lapp som han sedan skickade runt till resten av mina klasskamrater. En efter en skrev de alla på lappen, och sedan landade den i mitt knä som en liten handgranat med otrevligt innehåll. När jag vecklade upp lappen kunde jag läsa:

”Rädda hårdrockarens hår, insamling pågår!”

Pajasen störde sig alltså nu också på mitt hår, vilket var taperat och stod och alla håll och kanter för att på ett mycket blygsamt sätt påminna om min favoritmusikers hår (basisten Nikki Sixx i Mötley Crue). Den spinkige mobbaren hade ett ariskt utseende (notera hur jag svänger med förolämpningarn), insjukna ögon, blek hy och ögon som såg ut som om de hade köpts på Konsum och sedan kokats på låg värme i fyra dygn. Vi stod med andra ord aldrig på god fot med varandra. Vi hade kunnat vara vänner, men han ville inte. Det enda kul han hade i skolan var tydligen att jävlas med folk, vilket snart Wisam också skulle få smaka på.

Så en dag hade vi hemkunskap. Nu skulle det rullas köttbullar och göras gräddsås. Raskt var det någon som drog fram knivar och började hacka lök, någon skalade potatis, någon plockade fram ingredienser, och av någon anledning var det ingen som ville ta i köttfärsen med händerna. Den onde klasskamraten tog då tillfället i akt och sade högt:

”Wisam vill göra köttbullar!”, varpå alla skrattade. De skämtade icke så blygsamt med hans muslimska bakgrund och visste att muslimer inte äter griskött. Jag såg hur Wisam slokade med huvudet, och lärarinnan verkade inte fatta galoppen.

”Ja, Wisam, du kan väl rulla ett par stycken, så kan kanske någon annan ta andra halvan …”

”Nej”, sa Wisam. ”Det kan jag inte …”

”Varför inte då?”, undrade läraren. ”Här måste faktiskt alla hjälpa till!”

Den taskige klasskamraten försökte vara rolig igen:

”Det är nog inte så kul att äta upp sina släktingar.”

Den där förolämpningen fick mig att se rött så jag gick fram till honom och bad honom hålla käften. Jag märkte inte att Wisam också hade anslutit sig bakom mig. Först trodde jag att han skulle dela ut en smocka till plågoanden, men han tog istället upp köttfärsklumpen och höll den i handen och sa:

”Så här såg min brors ansikte ut när soldaterna var färdiga med honom i Libanon …”

Ett par dagar efter den här händelsen kom inte Wisam till skolan på en hel vecka. Jag trodde han kanske hade hoppat av eller flyttat, men det skulle visa sig att han träffat sin blivande frus släktingar.

”Mina föräldar har hittat en tjej jag ska gifta mig med om ett par år.”

”Jag hoppas hon är snygg”, sa jag lite skämtsamt.

”Det är hon”, sa han, ”men jag hoppas verkligen hon kommer tycka om mig, för jag vill ha en stor familj.”

Snart började vi umgås mer och mer i skolan och jag tyckte det var fascinerande att lära känna en kille som hade en helt annan kulturell bakgrund. Förutom att han hade samma humor som jag, var han en vän man alltid kunde lita på. När jag hade problem med matematiken visade han hur man skulle göra uträkningar, när stöddiga gäng och plågoandar försökte jävlas med mig, ställde han sig framför mig, redo att ta en smäll. Jag var aldrig en våldsam grabb i skolan, jag var en utpräglad humanist redan då och ville helst av allt bara komma överens med folk.

Åren gick och plötsligt var det skolavslutning i nionde klass. Jag minns att jag tittade ut över klassrummet och undrade vilka människor man aldrig skulle få träffa igen. Människor har en vana att spridas för vinden, och så blev fallet här också. Jag tappade kort därefter kontakten med Wisam. Ett par år senare nappade jag på att gå en nystartad datorkurs på Komvux. Första dagarna på den nya utbildningen var riktigt tråkiga tyvärr och kursdeltagarna var allt annat än intresserade av de elektroniska mojängerna som man inte kunde ha någon riktig nytt av. Jag antar de tänker annorlunda idag. Kurskamraterna blev knappast mer motiverade av vår lärare som verkade sprungen ur efterkrigsgenerationens mest håglösa period. Trots att jag tyckte det var roligt med datorer, kunde jag inte komma undan känslan att det var trist att det inte fanns någon som man kunde umgås med mellan lektionerna. För det mesta åkte hörlurarna på och jag försvann i någon infantil dagdröm om fagra prinsessor och livsfarliga drakar; alla signerade Ronnie James Dio; den lilla mannen med den stora rösten.

”Hej kompis!” hörde jag plötsligt en dag på Komvux, och där stod Wisam och log brett.

”Är du duktig på datorer?” frågade han.

Nu var det min tur att hjälpa honom; och jag fick snart veta att han var lyckligt gift och hade två barn. Av en händelse var ett tredje barn på väg.

Jag glömmer aldrig den dagen, för det kändes som om jag fick en fin gåva av en tidigare borttappad vän. Datorkursen varade i två terminer, och när den var färdig kunde jag titta tillbaka på ett riktigt fint år med massor av nya kunskaper och många skratt, och så hade jag testat på ett litet program som hette Photoshop som skulle bli en ny följeslagare på min konstnärliga bana.

Det är nu över tjugo år sedan vi möttes för första gången i grundskolan, och varje gång vi träffas ute på stan är det som tiden står stilla; så känns det ofta med riktiga vänner.