Jag tror varje människa bär på en- eller flera berättelser, och när dessa berättelser blir förlösta upplever historieberättaren (i de flesta fall), att han- eller hon har fått en djupare förståelse över sitt eget känsloliv, och i många fall, världen.

Tänk så tråkigt livet hade varit om vi inte hade haft böcker, filmer eller spel. Alla dessa texter, alla dessa rullande bilder och fantastiska spelvärldar är sprungna ur någons kreativa källa av idéer; och det är min övertygelse att de blev än mer värdefulla så snart de skrevs ned eller fördes vidare till andra som kunde komma med reflektioner och tankar kring det som de just få ta del av.

Du har också många berättelser inom dig, varför vill du dölja dessa från omvärlden?

Den första spontana tanke de flesta får är:

“Vem bryr sig om vad jag har i huvudet?”

– det tänkte Stephen King också en gång i början av karriären, men så snart orden fick ett grepp om honom, och han fick ett grepp om dem, kunde de börja utvecklas tillsammans. Nu är de oskiljaktiga.

Nu menar jag självfallet inte att alla ska aspirera att bli världskända författare, det går att vara kreativ med det skrivna ordet på så många olika sätt, och det bästa av allt är att det är roligt och givande i alla möjliga sammanhang, därutöver hjälper det dig att kommunicera med omvärlden på dina villkor. Det är du som tar med läsaren på fantastiska utflykter, och om du och texterna trivs med varandra, är det sannolikt att ni har blivit bästa vänner för all framtid.

Kanske har du under en längre tid funderat över att starta en blogg? På nätet finns en uppsjö av varianter där man kan få en plattform att nå ut med sina texter, exempelvis skaffa ett WordPress-konto. Inom den digitala strukturen finns alla verktyg du behöver för att sätta igång. Tre, fyra klick och du är redo att möta världen. Kanske känner du ändå en viss tveksamhet; kanske är du lite blyg och inte vill blotta ditt innersta? Du tycker kanske inte att du skriver bra, eller så har du ingen vana av översätta dina tankar till ord. Det är faktiskt inte så svårt som det verkar.

Här nedan har jag samlat tre små övningar du kan testa för att pröva dig fram. Ta papper och penna, eller skriv i datorn, och testa hur det känns att skriva kreativt.

Övning 1: Skriv en dikt om ett äpple.

Hur ska du närma dig ämnet? Det är ganska lätt om du inte komplicerar det för dig själv. Tänk så här. Alla människor förhåller sig till frukt på ett eller annat sätt, välj det sätt som känns naturligt för dig. Om du är en människa som älskar frukt, då ska du beskriva frukten på ett kärleksfullt sätt. Om du är en människa som en gång höll på att dö för att en bit äpple hade fastnat i din hals, då ska du försöka beskriva den känslan. Varför, undrar du kanske? Äkta genuina känslor kopplade till minnesbilder eller egna erfarenheter får texten att leva, och man engagera sig lättare som läsare.

Som läsare vill man också underhållas, överraskas. Var därför inte rädd att skutta omkring bland olika associationer för att framkalla en så stimulerande tankebild som möjligt för din läsare.

Jag gör ett försök. Först ut kan vi säga att jag älskar äpplen och associerar frukten med liv, sommar, värme, närhet, energi, kärlek, saknad, åtrå …

“Sommarmånaden är varm;
ljuset glittrar över dina ögonlock,
stänger av minnet
– som vilar
under handflatans skugga.

Ditt hjärtas frukt – moget;
mina läppar torra,
dina armar stängda
väntandes på ordet
som aldrig kommer …”

Den här dikten leker med tanken att jag sitter i närheten av min älskade. Jag låter mina ögon vandra över hennes uppenbarelse och erfar massor av känslor i hennes närhet. Hon vill gärna visa sin kärlek för mig, men väntar på att jag ska ta första steget, om jag bara vågade öppna upp mig lite.

Nu vänder vi på steken och låtsar att jag avskyr frukt, och associera det med något dåligt, eller något bekymmersamt.

“Skinnet ruttnar;
detta frätande gift,
detta kött – är
mitt liv, min behållare.

Vi avundas solen,
den som aldrig slocknar,
aldrig törstar
efter ungdom;
bara hänger kvar;

från den första gryningen
till den sista,
alltid vaksam …”

I den här dikten försökte jag på ett poetiskt sätt förklara människans kluvenhet inför sin egen dödlighet. Vi människor kommer aldrig leva för alltid, därför avundas vi solen; ljuset som på många olika sätt är ansvariga för vår överlevnad. Om man vill gräva djupare, kan dikten också handla om vår uppfattning om rättvisa, och understryka hur ömtåliga vi är i det stora hela.

Det fina med poesi är att man överlåter tolkningen till läsaren som på en och samma gång kan finna texten vacker, men samtidigt också hitta något inom sig själv som han- eller hon kanske aldrig mött tidigare. Denna metod går att applicera på andra slags texter också.

Rent generellt, liksom allt annat i livet, lockar det som är otydligt oss att titta lite närmre. Dessa slags knep funkar alldeles utmärkt inom litteraturen, vilket är en av anledningarna till varför vi älskar att läsa.

De andra två övningarna jag skulle vilja att du testade är dessa:

Övning 2: Berätta om en dröm du haft för dig själv.

Skriv i “jag-form”, exempelvis:

“Jag drömde att jag mötte mig själv vid ett vägskäl. En yngre version av mig själv sa till en äldre version av mig själv att mitt liv skulle kantas av många svårigheter. Det vore bäst om jag var förberedd …”

Varför skriva i jag-form? Därför att det är ett ganska bra sätt att lära sig skriva texter utan “konjunktioner”; och som som alla vet är konjuktioner småord som väver ihop ord och satser i våra meningar; exempelvis: “och”, “för att”, “sedan”, “samt”, m.fl. En duktig och kreativ textförfattare undviker att övertydliga sina texter, detta för att läsaren ska stanna kvar.

Ta en titt på dessa två meningar, vilken känns bäst; den med- eller den utan konjuktioner:

1. “… Judge Dredd lyfte sedan på det blodiga visiret för att ta reda på om monstret hade dött, samt för att ta reda på om jobbpasset var slut.”

2. “När monstret var dött, skrapade Judge Dredd bort blodet från visiret och körde hem.”

Innehållet var detsamma, men var skrivet på ett lite annorlunda sätt.

Den sista övningen, nummer 3, är lite svårare, jag vill att du ska plocka fram en målning från konsthistorien, eller från modern media, det funkar även med ett fotografi, och skriva en kortfattad biografi / historia om en figur du tycker talar till dig på ett speciellt sätt. Här är det viktigt att du verkligen släpper loss fantasin och fabulerar fritt.

Låtsa att du är Sherlock Holmes och försök plocka ut detaljer som du kan skriva en bakgrundshistoria till. Om figuren på din bild har en bruten näsa, då kan du spåra denna händelse tillbaka i tiden. Fråga dig själv var figuren befann sig när näsan bröts. Handlade det om en uppgörelse i undre världen, eller var det en olyckshändelse?

Det finns inga regler, allting funkar.

Jag har hittat en målning av Rembrandt, ett självporträtt som jag vill skriva ett par rader om. Eftersom det handlar om en historisk person kan det var spännande att placera händelserna i nyckelfigurens hemstad, samt välja ut en tid på året som ger texten en unik atmosfär. Jag har valt vintern.

“Året är 1629, den unge mannen vid namn Rembrandt van Rijn står vid sitt staffli och betraktar målningen av 23-åringen han nyss färdigställt. Han stirrar in i sina egna ögon, sedan ut genom fönstret, det är en kall dag i Leiden. Snöflingorna faller ned i stora sjok och perforerar snötäcken, som om himlen inte längre kan stå emot vinterns påträngande andedräkt. Människorna där utanför rör sig som vålnader; svartklädda tygstycken utan ansikten eller lemmar; men han vet vad som döljer sig där inne i människans innersta; ett ofattbart mörker; ett mörker han själv inte längre försöker unfly, snarare omfamna.

För ett par år sedan var han djupt försjunken i sina bibelstudier. Dag och natt ponderade han över tingens natur och kom ständigt fram till att inga svar fanns att finna. Hans första konstlärare intalade honom om livets flyktighet. Jacob van Swanenburgh hade redan från först stund varit den hetsiga människan som snarare kommenderade istället för att tala:

“Förbrylla inte hjärnan med tankar, agera, agera, agera!”

– och agera hade Rembrandt gjort, och nu stod han här i en egen ateljé. Ibland kom han på sig själv med att tala rakt ut i intet:

“Se hur ljuset formar sig kring konturerna. Svartheten suger åt sig ljuset, och det är din uppgift att befria det. Befria människan och låt ljuset sväva fritt.”

Han försökte och försökte, så många år, så många timmar vid stearinljusets sken att huvudet bultade av ångest och trötthet.

Vad är det för mening med allt; när alltet är okänt?“

Hur fick jag ihop allt detta av en suddig målning av en grabb från 1600-talet? Jag intalade mig själv att jag förstod vad för slags person Rembrandt var, dessutom använde jag mig av mörkret i bilden för att bygga upp en liten scen. Med ett par korta rader förstår vi att den gode konstnären målar mörka tavlor för att han söker svaret på sitt eget mörker. Med andra ord, Rembrandt är en sökare som söker svar.

Det är självfallet inte den absoluta sanningen, det var bara min tolkning. Om du hade skrivit om bilden hade du kanske haft en annan infallsvinkel.

Försök en liknande metod när du skriver om din figur. Titta dels på figuren, och dels på hans- eller hennes omgivning. Var befinner sig figuren? Är det kallt eller varmt där, är det i nutid eller i det förgångna? Finns det någon konflikt du kan använda till din fördel, någon detalj som inte verkar stämma in?

Plocka fram alla småsaker du kan och börja fantisera fritt. Ju mer du skriver, ju mer kommer du märka att texten flyter på.

Lycka till!