“It was on a dreary night of November that I beheld the accomplishment of my toils. With an anxiety that almost amounted to agony, I collected the instruments of life around me, that I might infuse a spark of being into the lifeless thing that lay at my feet. It was already one in the morning; the rain pattered dismally against the panes, and my candle was nearly burnt out, when, by the glimmer of the half-extinguished light, I saw the dull yellow eye of the creature open; it breathed hard, and a convulsive motion agitated its limbs …”

Mary Wollstonecraft Shelley i ett porträtt av Richard Rothwell, 1840.

Så börjar Kapitel 5 i Mary Wollstonecraft Shelleys bok “Frankenstein” från år 1818, där man får följa den unge studenten Viktor Frankensteins försök att hitta svaret på livets uppkomst och hur man skänker liv åt död materia. Shellys bok utgavs egentligen med titeln: “The Modern Prometheus”, som refererar till den intelligente och godhjärtade titanen (guden) i den grekiska mytologin som gav eldens gåva till människorna.

I böckernas värld är allting möjlig, och man har i flera tusen år skrivit fascinerande berättelser om “varelser” som lever i gränslandet mellan liv och död, men aldrig någonsin (i böckernas värld) – tittat ordentligt på tillståndet mittemellan, det som vi idag kallar för depression, för att ta reda på hur det kan botas eller mildras. I verkligheten har man dock ofta påstått att man hittat bra verktyg för att bota människor från sina svarta drömmar.

Om vi angränsar problemet till vår moderna tid, hittar vi människor som inte har tillåtelse att må dåligt av vare sig samhället eller sina intrikata liv. När tråkigheter händer, förväntas de som mår dåligt att själva rycka upp sig och återkalla spåren till tidigare datum där de mådde helt OK (köttslig återställningspunkt?), men den som känner själen och de fysiska tillkortakommandena, vet att man aldrig kan tvinga sig själv till att må bra. Det är sant som det är sagt; tiden läker sår, men inte alla sår.

Trots att livet består (även efter jobbiga perioder), upplever alltfler tillvaron som dyster, tråkig, grå och ibland helt omöjligt att ta sig genom utan någon som helst hjälp. Vissa piffar upp vardagen med alkoholhaltiga drycker och droger, andra sportar tills de stupar, andra flyr in i fantasivärldar, överkonsumerar sex eller mat och stimulerar sig själv in absurdum för att de ska slippa “känna” och må dåligt över vad det nu än är som gör dem deprimerande.

Det kommer nog inte som någon större överraskning att mänskligheten har burit omkring på dessa sociala problem sedan civilisationens början, och ofta har man trott att särskilda kurer, intravenösa medikament, skulle kunna balansera människans psyke och mota bort de svarta molnen som stundom hovrar över envar och droppar sin frätande vätska på annars fungerande hjärnor. Själens egen “Yersinia Pestis” (digerdöd), är svår att förstå sig på, och kan ibland dyka upp när man minst anar det och förändra en funktionsduglig människa så pass mycket att den i sitt mest abnormala tillstånd påminner om en urlakad kökssvamp.

Vi har alltid undrat över galenskap och psykiska åkommor; undrat var den / de sitter och varför den / de uppkommer hos vissa individer. I Sverige har man sedan lång tid tillbaka trott att man kan bota människor med att pumpa dem fulla med livsfarliga mediciner eller skicka elektricitet genom deras kroppar.

Den franske läkaren Guillaume Duchenne (1806-1875) var en föregångare inom den vetenskap som man kallar: “neurologi” (läran om de centrala och perifera nervsystemens sjukdomar). Han levde och verkade i Frankrike och är idag mest känd för sina banbrytande försök med elektroshocker på sina patienter. Duchenne blev mycket omtalad under sin tid för att han publicerade hemska och ofta väldigt grafiska porträtt av människor som fick ström genom kroppen, något som roade vissa, och förfärade andra.

Nog känns det förlegat, det här synsättet – att man trodde att man kunde bota människors psykiska problem genom att ge dem elchocker, men faktum är att dessa experiment (behandlingar) har fortsatt in i våra dagar med varierande resultat. Vi i Sverige kallar metoden: “ECT” vilket betyder: “Elektrokonvulsiv behandling” som går ut på att man skapar (lockar fram) epileptisk aktivitet i hjärnan genom elektrisk stimulation. Patienten i fråga får elektroder fastspända mot skallbottnen och får sedan motta 0,8 A vid 450 V som i sin tur förändrar balansen i de signalsubstanser (neurotransmittorer) som finns i hjärnan. En “signalsubstans” är en molekyl som via kemisk väg skickar (förmedlar) en nervsignal till en annan i nervsystemet.

Det säger sig själv, kan man tycka, att tillföra ström rakt in i hjärnan på det här sättet är förenat med stor risk för patienten, vilket många uppföljningar har visat. Många patienter har fått problem med minnet efter ECT-behandling, och särskilt allvarligt har det varit för dem som fått långtidsminnet påverkat i hjärnbalken, detta kan orsaka anterograd, samt transient amnesi, vilket betyder svårighet att återkalla gamla minnen (personlighet), samt lära sig nya saker.

Som taget från en skräckfilm med dåligt manus, utspelar sig experiment med patienter idag på svenska sjukhus, och det finns många som kan vittna om förstörda liv efter ETC-behandlingar, något man helst inte vill diskutera öppet idag. Enligt KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter), sker det över 60.000 ETC-behandlingar i Sverige varje år, många av dessa sker via tvång, eller under föresatsen att de inte är farliga för patienten.

Den som någon gång varit i kontakt med den svenska sjukvården vet att den stundom kan vara väldigt bra, men i nästa stund helt bedrövlig. Dessa toppar och dalar ska man inte acceptera överhuvudtaget, men de existerar och man måste vara rädd om sig om man vill överleva vården (?)

Om jag hade frågat Mary Shelley (författarinnan till Frankenstein) – om vad hon tyckte om dessa metoder, är jag säker på att hon hade skakat på huvudet och blivit vit i ansiktet. Ibland ligger fiktionen alldeles för nära verkligheten.

_ _ _

LÄS MER: https://en.wikipedia.org/wiki/Duchenne_de_Boulogne