Jag och sonen, som är 1,2 år gammal, har de senaste morgnarna tittat på historikern Bettany Hughes trevliga programserie ”Genius of the Modern World” på Netflix som handlar om viktiga tänkare ur historien. Idag hade turen kommit till Friedrich Nietzsche som vi fick veta, dog mentalt sjuk i sin systers vanvård. Denna syster, Elisabeth Förster-Nietzsche, fick efter broderns död för sig att ge ut Nietzsche ratade filosofiska texter i en samlingsvolym ”Der Wille zur Macht” (Will to Power) som enligt honom, skulle störta världen. Något sådant skedde aldrig eftersom hans filosofiska idé aldrig blev riktigt klar, men orsakade i varje fall mycket harm på en värld som höll på att lära sig hantera sin ilska och sitt hat på ett mycket otrevligt sätt.

Hitler plockade bl.a. ut stoff ur Nietzsches texter som han tyckte kunde hjälpa hans sjuka agenda, och tankarna kring den s.k. ”Übermensch” hamnade i nazisternas händer och ligger fortfarande kvar där som en ideologi om rasens renhet och överlägsenhet. Nietzsche hade helt andra tankar om denna övermänniska, och syftade på en människa som bryter sig fri från konventioner och följer sina egna mål. Det står ingenstans att massmord tillhörde jobbeskrivningen. Viktigt att nämna är att konceptet var en direkt motpol till kristendomens förhållningssätt till ”flocken”. Varför Nietzsche avskydde religionen så mycket förstår man när man får reda på att hans älskade far, som var präst, dog av en mycket smärtsam hjärnsjukdom. Som barn växte han därför upp i tron att Gud hade övergivit fadern, eller att han helt enkelt inte fanns överhuvudtaget.

Medan Hughes vallade oss genom ett Europa som fortfarande hade spår efter Nietzsche, satt jag och funderade över den mänskliga tillvarons gåta. Vi lever alla i små bubblor som då och då rubbas av att andras liv blir påträngande, eller när vi väljer att stiga ur den där bubblan. Nyheter på TV drar ut oss på gatan helt nakna en liten stund, så även samtal med andra, men sedan kliver vi tillbaka in i värmen och tittar ut som om vi är otroligt rädda att vistas där ”ute” alldeles för länge. Jag ser även spår av detta beteende i #metoo-rörelsen. Vissa människor, företrädesvis män, vill inte acceptera att kvinnor har rätt till sin egen sexualitet eller sina egna kroppar. De skriver krönikor om hur farlig denna rörelse är och poängterar ofta att man måste ”tåla” lite som människa. Vad de glömmer bort är att kvinnorna lever med detta dygnet runt. Det är ingen isolerade händelse som förmår män att tafsa eller begå övergrepp, det är ett världsomspännande problem, och det vore mer respektfullt att tillstå att man har svårt förstå varför det är så, istället för att lägga om problemet på just kvinnorna ännu en gång.

Som småbarnsförälder blir beteendet att kliva in i sin bubbla än mer påtagligt, då vi med småttingar helt och hållet måste anpassa oss till barnets behov. Borta är frikostig sömn och tanken på att kunna vad vi vill göra under dagen. Våra liv, sedan barnet är fött, handlar om att vårda och älska det, och inget annat är viktigare. Jag som har levt i flera långa förhållanden i mitt liv innan jag blev pappa, känner mig ändå oerhört fri. Min son lär mig det som jag aldrig kunde lära mig innan jag blev just förälder. Jag ser inte föräldraskapets begränsningar, jag ser fördelarna, och känslan i hjärtat överenstämmer.

Det där med att leva i bubblan kan dock vara lite farligt om man aldrig kan kliva ur den. Jag tänker på människor som är deprimerade, eller varför inte människor som lägger stor del på att spela spel. De ersätter den verkliga världen med en fiktiv sådan där tid och rum inte existerar. Det är inte konstigt att man senare har svårt att förhålla sig till andra som lever på ett annat sätt.

Bettany Hughes berättade vidare om att Nietzsche, under större delen av vuxenlivet efter att ha förlorat sin stora kärlek, levde som en nomad bland andra. Han gick in i sig själv, och det verkar som om han stannade där. Hans bubbla blev både en räddare och en förgörare. Var det därför kanske som han skrev:

”Det som inte dödar oss gör oss starkare.”