Känner du ibland ett märkligt tryck över bröstet, en plötslig svårighet att andas och tänka klart och tydligt? Oroar du dig så mycket ibland att du är rädd att du ska dö av en hjärtattack eller leva ett liv med kronisk panikångest?

Dina farhågor har kanske en helt naturlig förklaring, eller så finns det en helt annan sida till dina besvär som kräver att du tror på övernaturliga ting för att kunna förstå vad som impliceras.

I dessa, våra moderna, tankekonstruerande dagar, är de flesta av oss färgade av en sorts lekmannamässig vilja att ställa diagnoser på vår egen hälsa. Om vi inte litar på läkare, vilket vi faktiskt inte ska göra till 100%, letar vi reda på fakta som rör de besvär som gör vår livskvalité sämre, och gör allt vad vi kan för att må bättre. Man vet ju att läkare kan göra fel, och det finns nog ingen som tycker om att bli ett levande experiment.

För ett par hundra år sedan betedde man sig precis på samma sätt, och satte egna medicinska diagnoser baserade på antingen erfarenhet eller någon annans livshistoria. Kanske hade man en klok gubbe eller gumma i sin närhet som hade varit med om det mesta som man kunde rådfråga. I andra fall, då man inte fick några tillfredställande svar, vände man sig till det okända för att försöka fastställa vad det var som hemsökte en individ. Att man tog sådana drastiska åtgärder berodde på att man var rädd för det som var annorlunda. Den egna kroppen ville man skulle bete sig på ett särskilt sätt, om inte så skedde, hoppade man alldeles för ofta på förhastade förklaringar som kunde vara lite märkliga. Det är inte konstigt att det blev så då kunskaper inom den mänskliga fysiologin inte var allmängods.

”The Nightmare” © 1781 Henry Fuseli.

Ofta gav man hemska trolldomsväsen skulden för ett plågosamt leverne. Ett av dessa väsen som fick skulden för helt vanliga åkommor var “Maran”; eller “Nattmaran” som man också kallade henne. Hon hade sitt ursprung i de gamla isländska sagorna. När “hon” (hen), eller väsendet, sedermera flög till andra länder (via människors sagoberättande), fann man (kanske av bekvämlighet), någon att skylla ett stigande besvär hos människor på.

Den som kan sin Mesopotanska historia, vet kanske att denna mara ofta förknippas med “Incubus”, vilket är det latinska namnet på den demon / ande som dök upp ca. 2400 f.Kr. och plågade en man vid “Lilû” som var far till den mytologiske kungen “Gilgamesh”.

Sagan om Gilgamesh är i sin tur en av världens äldsta epos, kanske det äldsta och skrevs ned (ristades in) – på tolv lertavlor för över 5000 år sedan. Man tror, eller rättare sagt vet, att detta epos tillsammans med Första Moseboken lade grunden till grekernas omfattande antika bibliotek. Alla sagor om hjältar och heroiska män i antiken är inspirerade av just Gilgamesh, för denne hjälte var verkligen extraordinär.

Det sägs att han var kung över staden Uruk (en av de första civilisationerna), och var tre fjärdedelar Gud. Han var med andra ord ett övernaturligt väsen, rent av en ängel. Problemet med Gilgamesh var att han inte var perfekt. Han hade människans alla svagheter i själen och var både grym och makttörstande, därtill fruktande han livet lika mycket som han älskade det, och det tärde på honom. Även gudar kan ha plågor.

I början av 1900-talet, led många människor av något som man kallade för: “neurasteni”, och detta besvär kan lättast förklaras som en sorts kronisk trötthet. Vi som idag kan titta i backspegeln förstår varför de led av denna trötthet. Tänk att jobba 15 – 20 timmar om dagen för en patetisk peng och dras med en utsliten kropp. Vem som helst hade haft svårt att hitta energi för att göra något annat överhuvudtaget.

Var kommer Nattmaran och Incubus in i allt det här om trötthet? Om vi vänder oss ett slag till den svenska kulturhistorien hittar vi följande förklaring:

“Maran är i folktron ett övernaturligt kvinnligt väsen som ansågs rida sovande människor och djur och framkalla ångest. Hon är en människosjäl som är fri från sin kropp under sömnen. Ibland visar sig maran som hund eller katt. I en kattliknande gestalt tog sig maran in genom nyckelhålet. Om man såg en svettig häst med hoptovad man i stallet på morgonen trodde man att den ridits av maran …”

Jag har aldrig sett någon svettig häst på morgonen efter en mycket hård arbetsdag, men jag har haft “mar”-drömmar; drömmar som ibland har lämnat mig helt matt på morgonen när jag vaknat upp eftersom de på något sätt grävt i mina rädslor och nycker. Idag tänker vi inte först och främst på djävulen eller svarta katter efter någon mardröm, utan sammankopplar orostillståndet i själen med något vi upplevt eller sett tidigare i våra liv.

Det som är intressant i myten / sagan eller uppfattningen om Nattmaran och Incubus, är att demonen i våra breddgrader anses vara ett kvinnligt väsen, ett s.k. “succubus”, men utanför Norden, anses vara ett manligt väsen. Kanske beror denna tradition på biskop Alphonso de Spinas klassificering av demoner som han gjorde på 1500-talet? Enligt de Spina hade djävulen 133,306,668 demoner vid sin sida, och det var mänsklighetens uppgift (de rättrognas) att ta död på alla onaturliga väsen. Om detta är sant, förstår man varför så många människor säger sig ha sett oförklarliga ting.

Nästa gång du känner en svårighet att andas eller känner någon oro i kroppen som inte går att förklara när du går och lägger dig, släck inte ljuset i ditt sovrum. Kanske sitter det någon där i mörket och väntar på att du ska blunda (?)