Termen: “dynamiskt omfång” förekommer som vanligast inom området som rör fotografi och kameror, och är ett mått på det förhållande mellan det ljusaste och mörkaste partiet som en digital- eller analog kamera kan registrera. Det som blir ljusast eller mörkast i bilden som man tar, beror på hur mycket ljus som reflekteras från objektet (motivet) in i kameran. Rent krasst kan man säga att ett högt dynamiskt omfång är bättre, för då ser man motivet bättre och kan tyda vad det är.

Jag inser ju äldre jag blir, att det finns ett dynamiskt omfång i människan med; men istället för att vara beroende av ljuset på något för att tyda vad det är, behöver människan en hög sanningshalt och insikt för att kunna avgöra vad något är, eller inte är.

När jag ser tillbaka på möten i livet; kärlekar, vänner och inte minst mig själv, minns jag människor som kämpade med allehanda konfliktfyllda känslor som ville driva på dem i endera riktning.

I dessa stunder där man står vid ett vägskäl fylls medvetandet med så mycket information att man till slut inte vet vad som är rätt eller fel. Många väljer att gräva djupare inom sig själva (vilket är bra), andra lyfter händerna och accepterar ovissheten, eller kastar ett mynt i luften och hoppas att ödet ska visa rätt riktning. Jag tror inte det är riktigt bra.

Om slumpen ska få representera ödet (eller någon högstående makt), känns det inte meningsfullt att ha en fri vilja, och allt vad personlig utveckling anbelangar verkar också vara bortkastad tid. Man kan fråga sig; vad händer den gång då armarna inte har ork att sträcka sig mot skyn för hjälp, vad händer när fickorna är tomma och ingen ger dig några mynt?

Här står vi nu; i en värld som ständigt växer, som ständigt kräver svar och beslut från oss för att kunna kategorisera oss. Om man är en man ska man leva på ett visst sätt och vara på ett visst sätt, om man är kvinna, då finns det en tjock, moralisk regelbok man måste följa för att kunna accepteras av samhället. Mer och mer känns det som om det inre ljuset vi alla bär på, riskerar att blåsas ut av den här märkliga assimilationsprocessen. Ibland upplever jag det som om världen vill att vi ska sluta känna och sluta bry oss om oss själva och andra (man kan inte rädda alla människor från ett tråkigt öde), men jag vill inte acceptera denna distansering från min inneboende godhet.

Samhället har förvandlats till ett “artikulationssamhälle” där de stöpta formerna av mänsklig progrediering inte får ändras väsentligt; om de gör det, dvs. om vi träder utanför ramarna, riskerar vi att förlora vår bäring och famla i mörkret.

Det är inte sant, men det är en insikt du själv måste komma fram till.

Vi borde inte glömma det individuella, dynamiska infånget – med vilket vi ska lysa upp en väg i dimman. Stundom behöver det lysa starkare och hjälpa andra, för att inte säga, oss själva.