Det har alltid sagts, för att något nytt ska kunna födas, måste något gammalt dö, och det är där vi befinner oss nu när det gäller den gamla bilden av den levande stadskärnan. Aldrig förut har så många gallerior och köpcentrum poppat upp utanför städer, och aldrig förut har städer känts så utarmade på folk och själ. Visserligen ser man ständigt människor på stadens gator, men istället för att röra sig inåt, söker de sig utåt och flyger fram på vägarna i sina plåtburkar mot någon ny, spännande destination.

Här nere i Malmötrakterna såg man länge fram emot att giganten “Emporia” skulle slå upp portarna, när de väl hade gjort det, och man hade gått de sedvanliga köprundorna kändes det som om något fattades. Långt borta var de tidigare förhoppningarna att detta skulle bli en levande oas man gärna skulle vilja återvända till. Istället för en oemotståndlig dragningskraft, känner den som besökt Emporia en repa i själen. Det finns förklaring till varför det är så.

Till det yttre är den en imponerande byggnad, men invändigt är den ett skelett av förenklade detaljer som slagit ihop sina påsar med ett rörigt innanmäte. Det är svårt att få ihop det i huvudet, än svårare är det att smälta vad kapitalisterna hade för planer med bygget. Tjäna pengar, självfallet, men för att locka till sig beundrare behöver man så mycket mer. Man behöver ha “det”, och det är något som det ståtliga bygget saknar.

Liknande känslor har rört sig i magtrakten när jag bevistat liknande köpcentrum runt om i världen, men de har ofta hamnat på pluslistan på grund av någon ack så liten, men viktig detalj.

Jag glömmer aldrig mitt första besök på Galeries Lafayette som ligger på Boulevard Haussmann i det nionde arrondissementet i Paris. Jag klev in från gatan och möttes av en underbar doft. Den kulturella smältdegeln kittlade näsan, fantasin och mitt konstnärliga hjärta att jag blev alldeles till mig. När jag stirrade upp mot taket föreföll det vara ett oändligt avstånd, endast bjälkarna av järn tycktes hejda blicken. Runt omkring mig var det fullt av rörelse, men ingen jäktade eller var stressad. Sorlet var behagligt, så även alla intryck. Varje detalj jag såg registrerades inombords men blev inte övermäktigt vilket annars är ganska vanligt när det förgångna och det moderna möts.

Théophile Bader © 2017 Wikipedia.

Ett par dagar innan besöket hade jag min vana troget bläddrat i historieböckerna och visste lagom mycket för att bli intresserad på riktigt. Det var Théophile Bader och hans kusin Alphonse Kahn som en glad dag år 1895 inledde den första etappen av det som en dag skulle bli gallerian genom att öppna en modest, men tämligen välutrustad klädbutik i en lokal som delade plats med en sybehörsförsäljare. Så snart affärerna tog fart, sparade man mer och mer pengar och kunde året därpå köpa upp hela byggnaden som låg vid Rüe La Fayette och Chaussée d’Antin. Drygt tio år senare köpte man upp tre stora närliggande byggnader och kunde sätta igång med nästa etapp. Kusinerna anlitade arkitekten Georges Chedanne som hade en förkärlek till art nouveau. Denna konststil var ytterst dekorativ och framhävde alltid den mjuka formen som gav associatoner till rörelse, vilket faktiskt var ett riktigt genidrag.

Karta över Paris © 2017 Wikipedia.

Jag och min ex-fru vandrade omkring i gallerian flera timmar, och det var faktiskt under dessa timmar som jag riktigt förstod vad som hade hänt med Paris. Det Paris jag mest kände till var det jag hade mött i böckerna. Här var något annat; en levande stad som förvaltade kulturella minnen och ständigt höll dem aktuella. Något liknande hade jag inte upplevt i Sverige innan, men det berodde mest på att jag bara hade sett mig om i Skåne. Det var först efter att jag hade bott i Stockholm ett tag som jag förstod vikten av att hålla stadskärnan levande.

Emporia är mer än ett skrytbygge, det är ett försök att expandera intresset för den nya stad som håller på att byggas upp, men det känns sorgligt att den gamla staden bit för bit, faller i glömska. Vad man än anser om modernitet, finns det inget som slår känslan av perfekt balans mellan nutid och det som varit. Ibland, men bara ibland, möts de på lika villkor och skapar något unikt.
_ _ _
Bannerbild © 2017 Gilles Kuntz