Tänk att du är en liten flicka och en dag vaknar upp i ett kallt rum utan några fönster. Du ligger på golvet i mörkret utan något täcke på kroppen. Du har ingen kudde, nästan inga kläder och hör främmande röster runt omkring dig som du inte förstår. Senaste gången du såg dina föräldrar var när de sålde dig för ungefär hundra kronor och slängde upp dig på ett lastbilsflak där svartklädda män med gula tänder tittade utsvultet på dig. Du tänker på den dagen hela tiden, och trots att du grät och sträckte ut dina armar lät din pappa männen köra iväg med dig till den namnlösa stora staden där du aldrig hade varit förut. Tiden gick och du har levt i det här kalla rummet i flera år känns det som.

Du vet inte riktigt var du är. Du kan inte säga vad klockan är, du kan inte läsa några bokstäver. Om någon hade sett dig hade de kunnat gissa att du var runt åtta år gammal, en helt vanlig flicka med långt svart hår, på tok för smal för din ålder. Men ingen kan ju veta att du knappt får någon mat.

Varje dag, olika tider på dygnet, drar något ut dig i ljuset och för dig till ett rött rum som stinker rök och alkohol. Det smutsiga fönstret är helt stängt och någon har skruvat fast ett galler så att ingen kan komma ut eller in. Uppe i taket hänger en flugfångare med ett blinkande ljus. De små och svarta kropparna har blivit porösa som fnöske. De försökte en gång fly fångenskapen, men dog och blev tomma kokonger, tömda på liv.

Ofta kommer det in en ensam man med kolsvarta ögon, stor mage och drar upp din kjol och gör saker med dig som du inte vill. Du slutade gråta för länge sedan, och du slutade streta emot, det går fortare över när de får som de vill och lämnar dig ifred. Varje gång deras kroppar trycker fast dig mot madrassen hoppas du att du ska dö, men du fortsätter leva. Din mardröm har precis börjat.

Ibland är de flera stycken som turas om att leka med dig. De tycker om att slå dig och viftar omkring med knivar medan de skriker och sluddrar något du inte förstår. Du vet att du inte ska blunda när de beter dig på det sättet, du minns fortfarande ansiktet på flickan som de tryckte ut ögonen på med sina tummar och visade dem för dig. Du lärde dig att inte vara rädd, du lärde dig att acceptera våldet, hoten; du lärde dig att upphöra leva, att känna.

Ingen vet vem du är. Du är en av de två miljoner sexslavar som hålls fångna av skoningslösa män i både fattiga och rika länder. Ändå är du inte arg på din mor eller far. Du minns deras ledsna ansikten, och om du bara fick träffa dem en gång till skulle allt vara bra. Du skulle plocka en gul blomma till din mor igen och du skulle leta efter kastanjer med din pappa, och kanske kunde ni alla tre ligga på ängen och titta på stjärnorna som ni gjorde en gång innan monsunen.

Nu hörs fotstegen där utanför igen. Du kryper ihop och vill bara försvinna. Mörkret omfamnar dig men det kan inte hålla fast dig när händerna drar ut dig i ljuset och elden förblindar dig. Kanske har du tur och dör den här gången.

Händerna som håller fast dig är stora och starka. De trycker så hårt mot handlederna att blodet stannar i ådrorna. Kniven som rispar mot huden är kall. Det gör dig inget. Din kropp är bedövad av smärta och ditt hjärta fullt av ärr som aldrig kommer att läka, vad gör ännu ett …

_ _ _
Läs mer: https://goo.gl/1MP6CU