“Mon métier aspirateur est plein d’anguilles …” – betyder: “My hovercraft is full of eels …”. Den som kan sin Monty Python vet att denna mening har sitt ursprung i en av gängets sketcher från det tidiga 1970-talet. Själva poängen med denna komiska pärla var, och är – att man som “ny” medborgare, eller turist – i ett land kan finna sig i en prekär situation om det är så att man inte kan språket. I Pythons sketch antastar en mustaschklädd turist (John Cleese), en polis i uniform, och sedan flippar det ut mer och mer tills han kläcker ur sig den klassiska meningen.

Trevligast bemötande jag stött på under mina resor, var från japanerna. Förr i världen brukade jag alltid fnysa tyst för mig själv när jag såg dem med sina kameror på magen ute på stan någonstans i Sverige, i full färd med att dokumentera allt från kullerstenar till blanka tandläkarskyltar i trappuppgångar med exotiska namn som “Pawel Bick Haffendürfenleinergedenggenauer”. Hör hur jag låter, och vilka fördomar jag viftar omkring med! Tur att jag fick en knäpp på näsan.

I vilket fall som helst. Detta exotiska och påhittade namn har dock inget att sätta emot det Pythonska namnet som dök upp i ett avsnitt, håll i hatten nu:

“Johann Gambolputty de von Ausfern- schplenden- schlitter- crasscrenbon- fried- digger- dingle- dangle- dongle- dungle- burstein- von- knacker- thrasher- apple- banger- horowitz- ticolensic- grander- knotty- spelltinkle- grandlich- grumblemeyer- spelterwasser- kurstlich- himbleeisen- bahnwagen- gutenabend- bitte- ein- nürnburger- bratwustle- gerspurten- mitz- weimache- luber- hundsfut- gumberaber- shönedanker- kalbsfleisch- mittler- aucher von Hautkopft of Ulm …”

Denna man, i Monty Pythons kanon – var en kompositör.

I vissa situationer, som i Italien, har min knaggliga italienska inte funkat, då har man fått kommunicera med kroppsspråket vilket inte är det allra lättaste om man befinner sig på en fin restaurang i Venedig.

Hur viftar man med armarna, benen och kröker fingrarna på rätt sätt så att servitören förstår att man vill ha lite extra ketchup på pastan? Man pekar på ett stilleben (en målning som föreställer grönsaker, och som nästan finns på alla restauranger) – och ringar in en tomat i luften och gör ett kryss med fingrarna. Samma gest i Japan påkallar inte rätt sorts uppmärksamhet från en servitör, utan man får in notan och får helt enkelt betala och gå till nästa ställe, förhoppningsvis har man då kommit underfund med vilket land man befinner sig i.

Jag och sambon och vår son, samt bonusbarn – var en vända i Berlin (Tropical Island) i somras, och jag kan inte klaga på germanernas tillmötesgående manér. Vi fick mycket hjälp de gånger vi var vilse, och när orden inte räckte till, dök leenden upp och man gjorde så gott man kunde. Jag har liknande minnen som nyinflyttad i Stockholm för ett par år sedan. Jag blev vänligt mottagen, men min skånska var ibland förvirrande för vissa att de svarade på engelska. Nåväl. Man får se det roliga i det mesta.

Se där, ett suddgummi i mitt té! Det måste betyda att någon av ungarna vill något speciellt. Alla kommunicerar på sitt sätt, och det är nog tur det.