Ibland är man en fluga på väggen ute i samhället. Man är en skugga bakom ett par som pratar sina innersta tankar, eller så är man en vind som råkar höra något privat som världen egentligen inte borde känna till. Ibland är man den som tjuvlyssnar just för att man kan, ibland är man den som inte vill höra något annat än sitt eget hjärtslag. Ibland är man engagerad, ibland är man likgiltig. Ibland är man bara …

Ibland är man den som trodde att världen var på ett sätt, bara för att finna att den är något helt annat. Just nu tänker jag på alla övergrepp i den kulturella sfären. Alla s.k. ”manliga förebilder” som kanske egentligen är förklädda bannemän, inte fysiska sådana, utan själsliga bannemän. Män som trasar sönder kvinnor för att de inte kan hantera sina känslor; män som förstör mer än vad de skapar. Män som föder smärta, som skapar mardrömmar, som vidgar avståndet mellan just män och kvinnor.

Jag känner knappt någon kvinna som inte råkat ut för någon skitstövel, och vad jag kan läsa i kvällmedierna tar listorna aldrig slut.

Någon kanske hävdar att allt handlar om biologi, någon kanske säger att det handlar om styrka, jag säger att det handlar om misantropi. Den som skadar en annan människa på ett uppsåtligt och vedervärdig sätt är ingen människa, den är fullkomligt misslyckande och ett hot mot alla.

Och här är vi nu, ännu en gång, eller egentligen hela tiden. Miljarder människor med sin egen uppfattning om vad världen är och hur den borde se ut. En sak är klar, den vore mycket bättre utan all den smärta som vissa åsamkar andra.

Det är svårt att skriva helt begripligt när man skriver i affekt, men det jag ständigt tänker på när jag ser min lilla son är hur viktigt mitt jobb som förälder är. Jag ska lära honom att älska, jag ska visa honom humanism och jag ska visa vad glädje är och hur man får andra att må bra. Mest av allt ska jag lära honom hur man bryr sig om andra och vad respekt är.

LÄS MER: https://goo.gl/kPiHkk