Två svenska författare, Gösta och Helena Brodin Friberg, hävdade år 2006 i sin bok ”Täcknamn Shakespeare” (utgiven på Albert Bonniers Förlag), att den verklige upphovsmannen bakom de berömda verken av William Shakespeare egentligen hade skrivits av adelsmannen Edward de Vere (1550 – 1604). Samma teorier dök upp i författaren Kurt Kreilers bok ”The Man Who Invented Shakespeare” som även hade noterat att de Veres smeknamn under sin tid i drottningens hov var ”Spear-shaker”.

Regissören Rolan Emmerich, mest känd för katastroffilmer som ”The Day After Tomorrow” och ”2012” lanserade liknande tankar i sin film ”Anonymous” från år 2011 och fyllde den med politiska intriger so mycket väl kunde ha upptagit de Veres medvetande under hans tid på jorden.

Jag har läst böckerna och sett filmen, och är faktiskt helt övertygad om att den påhittade barden från Stratford-upon-Avon inte var den verkligen författaren. Det finns alldeles för mycket saker som pekar på att han knappt kunde skriva och stava sitt namn, därutöver inte var så påläst och inte hade rest så mycket runt om i världen som de Vere hade gjort. Varför man fabricerar en författare på det sättet är inte svårt att förstå. I den gamla världen existerade inte det demokratiska samhället på samma sätt, utan man fick akta sin tunga, och penna om man inte ville dingla i galgen. Vilket de Vere var mycket medveten om. Anledningen till att han ville dölja sig bakom en synonym är därför mycket uppenbart och praktiskt. På så sätt kunde han kritisera, kommentera och beskriva sin samtid på ett alldeles unikt sätt. Hur konstigt det än kan verka idag, var inte litteratur uppskattad på samma sätt tidigare. Skriva pjäser och böcker var bara något som odugliga människor sysslade med. De kunde man aldrig bli rik på. Det sistnämnda är förvisso sant, men vem minns en politiker från 1600-talet idag egentligen? Man minns de färgstarka personligheterna, de som gjorde något för kulturen.

de Vere skrev:

”All the world’s a stage,
and all the men and women merely players;
they have their exits and their entrances,
and one man in his time plays many parts …”

Något att tänka på när man begrundar sitt eget liv, och de vägar man vandrat för att komma dit just där var man befinner sig just nu.

När jag blundar ser jag det förgångnas skådespel; tankarna som flyger förbi som fladdrande sidor från ett manuskript utan något slut; ord hoppar upp från sina sidor och jagas av människor till tidens ände.

Vad är det vi alla söker?

Varför jagar vi det vi söker så enträget?

Varför har vi så svårt att behålla det när vi väl har det?

Jag tror det handlar om förändring och förädling. Drömmarna leder oss mot ljuset, ljuset värmer oss inombords. När vi mår som allra bäst börjar vi släppa taget. En dag tar vi allt det goda för givet, och det är början på slutet. Det enda som återstår är att börja om på nytt.

Skriva nya sidor …

Använda nya ord …

– medverka i ett nytt skådespel och se det gå samma öde till mötes.

När jag ser de Veres samlade produktion är jag full av beundran. Så många ord, så många tankar och karaktärer försöker förklara världen för oss. Det vi vet om kärlek lär vi oss lite genom andra, så även att andas och beundra de som kom före oss.

_ _ _
Bannerbild av ”Edward de Vere”  © 2017 Telegraph.co.uk.