Under tre års tid, mellan år 1991 – 1994, var jag en gitarrlärare. Vägen fram till denna prestigefyllda position var inte spikrak, men i grund och botten handlade den om att jag ville lära ut vad jag själv hade lärt mig genom åren.

Mina elever besökte mig i min dojo, vilket var en tvårumslägenhet ute på väster som idag är förvandlad till seniorboende, tillika hållplats för dem som inom kort ska möta sin skapare. När jag bodde i området var det musiken som var på tapeten, inte blöjor som det är idag.

Om jag inte minns fel hade jag ett 20-tal elever. Inför varje ny lektion hade jag satt ihop fingerövningar som antingen skulle ge mina elever skador för livet, eller förhoppningsvis, få mig att häpna inför deras naturliga talanger. Intetdera galopperade in i min famn, utan deras bedrifter var godkända. Inte mer.

Ibland när de kom till mina lektioner och inte hade övat på sina skalor eller plockat ut riffen från någon låt, tränade vi med att stå upp och spela valfri låt och träna på deras gehör. När jag själv hade haft lektioner längre tillbaka i tiden, hade jag och andra elever fått sitta på en stol och stirra rakt fram på läraren. Jag tyckte inte det var rätt sätt att lira hårdrock, så bort med stolen, på med axelbandet och inta rätt pose!

En gång hade jag en grabb som inte riktigt förstod vad en gitarr var. Första gången han kom, hade han med sig en elbas som han fått låna av sin skolvaktmästare. När jag frågade om han ville lära sig spela bas, sa han nej, han ville spela gitarr. Jag förklarade skillnaden för honom och det verkade som om han förstod.

Nästa gång han kom hade han med sig en ukulele. Den såg visserligen ut som en gitarr, men det var lite svårt att lära honom riffet till Metallicas ”Master Of Puppets” på de små-mini-tini-strängarna som man knappt kunde se. På den här tiden hade jag enbart en dyrgrip i min ägo, en Ibanez RG550. Jag kan lugnt påstå att jag inte var benägen att sätta den i händerna på någon tonåring som lätt kunde tappa den i golvet eller smälla till den någonstans.

Nästa gång när grabben kom över till sin mästares dojo, hade han inget instrument med sig överhuvudtaget. Det var för dyrt med en gitarr, hade hans mamma sagt. Jag tänkte till en stund och sedan lade jag bort min gitarr och försökte komma på något snällt och bra att säga.

”Hårdrock och rock”, sa jag, ”handlar inte enbart om att ha en bra gitarr, fet förstärkare och långt hår, man måste även ha attityd”, sa jag, och ställde mig i en bredbent pose. Grabben var inte sen att hänga på. Jag satte på Metallica på stereon, sedan stod vi där och låtsades spela med allt vad vi förmådde. Grabben hade ingen gitarr, men han kunde verkligen spela ändå, vilket var riktigt kul att se. Resten av lektionen spenderade vi på att lyssna på klassiska gitarrsolon och sitta och gapa båda två över vissa gitarristers tekniker och talanger.

Någon gång ett par månader senare stötte jag ihop med grabben och hans mor på ICA, hon såg sliten och trött ut och sköt en vagn framför sig med ett fåtal matvaror i. Det syntes att hon var arbetslös och slutkörd, för även hennes kläder verkade hade gått in i väggen.

”Mamma””, skrek grabben plötsligt när han såg mig på ett avstånd, ”Där är min lärare i luftgitarr!” Mamman blängde på mig och jag trodde hon skulle slänga en persika i huvudet på mig för att jag hade tagit emot pengar, 30 kronor per gång, från hennes fattige son. Jag slängde upp en arm och vinkade smått förskrämd av blicken som verkade genomborra mig. Snart dök det dock upp ett litet försiktigt leende som jag tolkade som ett ”tack”, och då förstod jag att jag hade fått lite karma på pluskontot.

Grabben blev en dag stor och jobbar idag som säljare på ett stort företag. Varje gång jag ser honom föreställer jag mig honom hoppandes och skuttandes på sitt kontor. Ni förstår, har man en gång fångats av energin av en viss sorts musik, finns den alltid kvar, oavsett vem man är, eller var man befinner sig i livet.