Vid Universitetet i Pennsylvania i Philadelphia finns det en professor i astrofysik som heter Max Tegmark, som på fullt allvar tror att det existerar parallella universum. Om detta vore sant, skulle det innebära att vi alla har kosmiska tvillingar som ser ut som oss, talar och tänker som oss, men ändå är fria individer utan någon som helst koppling till “oss”.

Jag tycker det här låter fascinerande och undrar om min tvilling skulle ha lust att göra alla de jobb jag gör, men ge hela lönen till mig, eller i varje fall halva, han använder ju min kropp och min hjärna, och allting har ett pris, inte sant?

Om detta nu är sant, lever våra tvillingar i galaxer med solar som liknar vår och existerar på planeter som liknar vår, och jag antar att de då har samma problem som vi dras med här på moder jord. Kvantmekaniken och relativitetsteorin medger deras existens (de parallella världarna), men jag undrar om vårt förnuft hade gjort det. Jag kan tänka mig en uppsjö av situationer, om vi visste om varandras existens, där vi skulle kunna bli arga på oss själva och ställa oss själva mot väggen:

“Varför i h-vete gick du ut och köpte den där rosa bilen!?”

“Varför gifte du dig med den där skatan!?”

“Ja, tatueringar på kroppen följer dig hela livet ut, vad fick mig att tro annat!?”

“Åh, ja, det verkade vara en bra idé att lägga alla pengar på pyramidspel!”

Om min tvilling hade exakt samma erfarenheter som mig skulle jag tycka synd om honom i vissa lägen. Kanske hade jag, om det hade varit möjligt, försökt kontakta honom och komma med ett varningens ord eller vifta med pekfingret inför vissa vägval i livet. Vid närmre eftertanke, hade det nog inte varit en bra idé. Om jag ändrade hans liv, hade jag på samma gång ändrat mitt liv, och då helt plötsligt hade kanske inte ens jag – originalet, varit som jag skulle.

Svindlande tankar som är svåra att ge rot.

Det är kanske skönt att det bara är tankefoster, eller vad säger jag?