Jag minns det som om det vore igår. Mannen, som jag nyligen lärt känna, stampade in på vår chefs kontor, slängde upp ett par gyttjiga stövlar på skrivbordet och skrek så alla hörde det i byggnaden:

“Nu går jag, och kommer aldrig tillbaka för helvete!”

Mannen hette Bengt, han hade varit vikarierande svensklärare i två terminer och hade bollats fram och tillbaka av skolans rektor så många gånger att han till slut hade fått nog; det hade vi andra med, men vi var tysta, ett tag till i varje fall.

När året var 1998 tog jag en sejour från mina Komvuxstudier, och hamnade via kontakter på en skola som bedrev SFI-undervisning (Svenska för invandrare). Skolan hade inte haft en vaktmästare på flera år, och behövde någon som var händig och som var intresserad av att piffa upp skolan och göra reklam för den på alla möjliga sätt. Jag hoppade självfallet på tåget och tyckte det skulle bli intressant att lära känna människor från hela världen, dessutom hade skolan fri tillgång till internet, där kunde jag, och där fick jag, leta efter all den konst jag var intresserad av och piffa till mina egna datorkunskaper.

Skolan låg precis utanför de centrala delarna av min hemstad och hade förr i världen använts som institution för sjuksköterskor. Huvudbyggnaded hade fyra våningar med en separat länga där bl.a. mitt kontor fanns, och precis intill, en stor datorsal med tillhörande bibliotek. I slutet av längan fanns en sorts lagerlokal och ett litet kafé man kunde springa på fikarasterna.

De första månaderna som vaktmästare var riktigt kul. Jag fick packa upp datorer och installera Windows på dem (de levererades helt blanka), kopiera läromedel och designa skyltar till de olika skolsalarna på olika språk. Jag bytte kitt på fönsterrutor och satte upp alarm, hade kontakt med Securitas och hade blå uniform och en nyckelknippa som kunde öppna precis varje dörr. Jag kände mig som ett kugghjul i maskineriet, och det funkade riktigt bra.

Varje dag stötte jag på människor från olika delar av världen. Ibland blev det kulturkrockar, men det tog man med en klackspark, inte bara jag, utan de också. Jag minns ett tillfälle när en man från något arabiskttalande land undrade var “uraffären” var. Han pekade på sin klocka, och jag tittade på min och kunde konstatera att klockan var 13.05. Han skakade på huvudet.

Jobbet förflöt ganska bra. Jag hade kul, men så fick vår rektor helt plötsligt återkommande anfall av dumhet vill jag nog kalla det. Rektorn var en äldre kvinna av den gamla skolan. Hon var rak i ryggen och hennes glasögon såg ut som om dom hade tillverkats någon gång före 1:e världskriget. Hon var punktlig och proper och hade ett av de mest välorganiserade skrivbord jag någonsin sett; men det gällde bara utsidan av hennes person. Mitt första möte med henne hade varit mycket positivt, men den humanism som jag trodde hon hade var bara ett spel. Jag uppdagade det inte direkt, men insåg snart att det inte var så trevligt att hon hånade invandrarna och mobbade oss anställda.

”Jaså, du heter Zoheir eller något i den stilen, jag kallar dig Kalle istället …”, kunde hon säga till en SFI-elev. ”Då blir det lättare för oss alla.”

Lärarna hade hon fullt sjå med att ”kontrollera”. ”Det gör ju inte som jag vill, då får man vrida om tummen lite …”, och vrida om tummen gjorde hon på olika sätt bl.a. genom att skicka ut dem på ambulerande verksamhet, placera dem i miljöer de inte var bekväma med eller helt enkelt ge dem order att undervisa i ämnen de inte hade någon aning om. Detta var ju självfallet inte hållbart.

För egen del råkade jag på drakens vrede en sommardag då jag hade burit in tusentals (kändes det som), A4-kartonger med papper till kopieringsrummet. Svetten rann och jag slängde på mig en neutral keps så jag slapp få det i ögonen. Jag gick in på kontoret för att fråga sekreteraren om något när rektorn tågade fram och gav ordern:

”Ta av dig mössan!”

Jag bara stirrade på henne som om jag hört fel.

”Ja, ta av dig mössan …”

Jag gjorde självfallet inte det. Om hon hade bett mig på ett trevligt sätt, då hade jag säkert gjort det, men att bli tilltalad som om jag var en hund var något jag inte kunde ställa upp på.

”Nej”, sa jag.

”Varför inte det!?”

”Det finns ingen speciell anledning”, sa jag, men det fanns det självfallet.

”Alla har anledning till att göra något”, sa hon. ”Hade inte Hitler anledning att utrota alla judarna?”, kläckte hon ur sig.

Jag blev helt stum, eller rättare sagt, jag blev chockad. Både jag och sekreteraren. Vi stirrade på varandra en sekund, sedan vände jag bara på klacken och gick ut. Ilskan som sköt ut i varje fingertopp var av sådan art att jag lätt hade kunnat skälla ut henne tillbaka, men jag ville inte göra det. Jag vill bara bort.

Jag klampade in på mitt eget kontor och började rafsa ihop mina saker. Jag tyckte att jag hade blivit hänsynslöst behandlad, och detta pga. att rektorn den senaste tiden hade fått för vana att behandla människor som hon ville. En av mina äldsta kompisar som hade varit förbi på en fika någon dag innan hade också fått en känga av henne. Han hade ambitionen att bli skådespelare, men sådant tyckte hon bara var trams. Jag vet inte om han hörde det, men hon sa i varje fall:

”Man ska vara något innan man tror att man är något …”

Jag berättade det för honom sedan, men han fnös bara åt tanken. Han hade lite hårdare hud än mig, för jag tyckte det bara var ett uppenbart och kränkande sätt att behandla medmänniskor.

När jag hade fått ihop mina saker gick jag tillbaka till sekreteraren och skulle egentligen säga till rektorn att hon kunde stoppa upp sitt dåliga beteende någonstans, men rektorn hade flytt fältet. Hon var väl på något möte. Jag lämnade över nycklar till sekreteraren och cyklade faktiskt bara hem. Rektorn hörde aldrig av sig. Jag fick min slutlön sedan började jag plugga igen samma höst och återvände aldrig. Kanske var det ett omoget sätt att lösa situationen, men jag hade långt innan jobbet bestämt mig för att aldrig ta skit för någon. Egentligen borde jag ha stannat kvar och käftat tillbaka, men jag ville bara vidare.

Jag såg rektorn på en marknad många år senare. Hela hennes gestalt hade sjunkit ihop som om hon höll på att implodera av missnöje. Hon såg faktiskt ut som en kråka med kutig rygg. Hennes svarta vingar var infällda i själen. Jag fantiserade om att jag klev upp till henne och berättade vilken idiot hon hade varit, men när jag såg hennes tomma ögon och nedåtriktade mungipor lät jag bli. Det var straff nog att hon var sig själv. Vad som än hade förmått henne att behandla människor som avfall, var det inte längre mitt bekymmer. Jag förlät henne där och då och tänkte jag skulle låta minnena bara suddas ut. Ibland dyker de ändå upp då och då, och då minns jag hur ont vissa ord kan göra.