Att vara konstnär i dagens Sverige är förknippat med att leva nära svältgränsen, men det finns en och annan som faktiskt klarar sig hyfsat bra och fortsätter att utvecklas, såväl vågar tänja lite på gränserna. En sådan konstnär som jag tänker på heter Markus Åkesson och är hemmahörande i Nybro Kommun.

När jag bodde där för många år sedan blev vi bekanta med varandra och umgicks lite då och då i olika sammanhang, och vad jag fann hos Åkesson var en person som lockas av det kreativa, precis lika mycket som jag. Jag har alltid gillat vad jag ser, därför blev jag kanska förvånad och faktiskt arg när jag fick reda på att hans offentliga målning ”Sleeping Beauty” mötes med märklig kritik. Det hela osade rutten politik vilket fick mig att författa ett inlägg och lägga ut på Facebook.

Vad hela spektaklet handlade om kan ni läsa här:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/han-ar-konstnaren-som-vackte-protester

Och mitt inlägg är detta som följer:

Markus Åkesson är en konstnär som redan tidigt i karriären inledde en orädd barfotavandring genom det konstnärliga vakuum som utgör fasaden till det kulturellt, utarmade Sverige. Att gå stavgång med penslar i det land som kung Gustav III (1746 – 1792) en gång i tiden förstod höll på att implodera av flathet, är inte beskaffat med applåder, snarare tvärtom om man utgår från allra mörkaste Småland, vilket Åkesson nu har fått uppleva i och med att hans målning “Sleeping Beauty” har plockats ned på en skola i Ängelholm till vilken den hade specialbeställts.

Motiveringen från skolans rektor är att personalen upplevde att målningen kunde väcka anstöt och anser att man genom att plocka bort den – skyla den från skolans brukare, kan bespara eleverna från ett stort obehag. Det man inte är medvetna om, som ansvarsfulla vuxna, är att man formger en diskrepans mellan individuell tolkning och de som är ställföreträdande “den goda smaken” och understryker att den senarenämnda är den som ska ha företräde. Därutöver skapar man en triggervarning innan den metafysiska uppevelsen av målningen som gränsar till censur, och det är väldigt beklagligt.

Den nominativa, och för Sveriges del sedvanliga pajkastning när det kommer till ansvar, har redan satts i rullning, men det som är speciellt frapperande i Åkessons fall är att man påtalar att konstnären i sina skisser till verket gjort ett grovt fel. Målningens ton är på tok för dyster för skolans ungdomar och man ifrågasätter figurernas gestaltning på ett ytterst okunnigt sätt genom att jämföra dem med verkliga tragedier. Skolans ungdomar dumförklaras i diskursen genom att man rätt och slätt förkastar den konstnärliga och allmänna semiotik som har flera hundra år på nacken; allt detta för att någon inte kan, eller rättare sagt vill – läsa innantill och skilja på orden “sleeping” och “dead”.

Konsten spelar som bekant många roller. I en offentlig miljö är en av dess huvudsakliga uppgifter att föra samman två världar (den verkliga och den imaginära) för att på så sätt skapa och förmedla en unik känsla av insikt eller tillfredställelse. Om konsten är svårtolkad och kanske diminutiv i sin faktiska placering (där den ska upplevas av en viss målgrupp), kan den behöva förklaras och diskuteras med hjälp av en konstpedagog eller varför inte konstnären själv.

Om någon konstruktiv kritik ska påfalla Åkessons motiv, finns det uppenbara paralleller till de engelska prerafaeliterna och då främst konstnären John Everett Millais vars genredefinierade målning “Ofelia” från år 1852 utgör en av grundstenarna till den engelska romanticismen. Denne i sin tur hämtade inspiration från författaren Edward de Vere som vi idag vet använde sig av synonymen William Shakespeare. Sämre förebilder kan man ha, för Åkessons variant på romantiken kräver en del tankeverksamhet från betraktaren och en viss mognad, men detta huvudbry ska inte uppta konstutövarens patos då denne ska kunna skapa fritt. Kanske insåg inte rektorn att konstnärens “språk” är mångfacetterat?

Myten om Törnrosa etablerades redan på 1300-talet i Europa och spreds ut i världen via bröderna Grimm. Då som nu, inleds sagan med en oförrätt. En objuden gäst, en kränkt fe, uttalar en förbannelse som sedermera kommer leda till att prinsessan faller i en djup sömn i hundra år. Medan Törnrosa sover, växer en ofantligt stor törnehäck upp och slukar hela slottet där hon ligger och väntar på att åren ska gå förbi. Den där häcken existerar även i vårt samhälle. Låt det öppna samtalet om konsten bli saxen.

Walter S.A. Iego, Lund, 11.04.2017
_ _ _

Vad är dina egna tankar om samtidskonsten, är den relevant eller förlegad? Finns det en fara i att försöka censurera det som kan vara känsligt? Jag vet vad jag skulle svara på alla frågorna.

_ _ _
Bannerbild av ”Sleeping Beauty” © 2017 Markus Åkesson.