Jag och sambon sitter i köket. Klockan 18.26. Hon har kommit hem från jobb och berättar att en duktig, kvinnlig arbetskollega ska sluta. ”Det känns inte bra”, säger hon. ”Varför?”, frågar jag. ”Hon kanske har hittat annat jobb, eller vill ha nya arbetsuppgifter?” Saken är den, säger sambon; att arbetskollegan slutar pga. att hon har blivit sexuellt trakasserad av en manlig kollega. Inte bara hon förresten, har det visat sig. Andra har också känt hans hand på fel ställe, hört hans grova sexuella skämt och undertoner och på något sätt bestämt sig för att förpassa dem bak i huvudet, för vad kan man egentligen göra (?) Den vardagliga jargonen bakom lyckta dörrar är ju sådan, att vissa män flörtar taktlöst, men inte harmlöst, med att anmärka på kvinnors attribut antingen i positiva eller negativa termer. Sedan kan ju den där manliga handen råka röra vid en rumpa eller bröst, men så har det ju alltid varit, det går ju inte att ändra på att män alltid vill ha mer och vill ta för sig mer.

”Haha, ja den där Olof (påhittat namn), han kan ju vara lite ful i munnen. Det är ju ingenting att bry sig om ….”

Arbetskollegan är tydligen duktig på sitt jobb. Hon är engagerad och ställer upp när det behövs. Hon har hjärtat på rätt ställe och vill egentligen bara sköta sitt jobb och umgås med kollegor utan att bli påhoppad enkom för att hon är kvinna, men hon lever inte i en sådan verklighet. I hennes verklighet har hon stått ut med dessa närmanden en längre tid, åberopat problemet för sin kvinnliga chef som sedan ser till att mannen får en varning. Självfallet får han stanna kvar på sitt jobb. Han har väl inte mördat en annan människa, lite skämt ska man väl tåla? Han kan väl få chans att bättra sig? Förvisso, men att tvinga bort en bra medarbetare bara för att någon beter sig som ett svin känns inte bra på något sätt, och det är ett stort samhällsproblem. Sambon känner sig irriterad på sin arbetsgivare, och jag har sett var sagan slutar tidigare i mitt liv; abrupt. Den som gör fel stannar kvar, den som är oskyldig måste se sig om efter något annat, och frågorna börjar hopa sig. Vad kan man själv göra för att göra en arbetsplats säker?

Seximen är evigt närvarande. Den är som en resistent bakterie som aldrig vill dö, utan man måste lära sig leva med den. Som man är det betydligt lättare att handskas med den, för man hamnar ju aldrig själv i rampljuset eller är föremål för någons objektifiering på det sättet som kvinnor blir. Man växer upp i ett patriarkat samhälle där det är OK att hitta porrtidningar på bensinmackar, där kvinnor får nöja sig med minre lön än män och får acceptera att de när som helst kan bli mördade eller sexuellt utnyttjade enbart pga. av sitt kön.

Det är så mycket fel, så lite tid, så mycket smärta.

Det som är än mer frapperande, är misstänksamheten mot alla dem som öppnar upp sig och vågar berätta om vad de utsatts för. Då heter det att kvinnorna har hemliga agendor, att de är misantroper, att de borde inse att man inte kan förändra ”evolutionen” på ett par dagar, som om mänskligheten aldrig någonsin hade förstått vad empati eller välvilja är.

Kanske blir det bättre en dag (?)