Harry Potter har tagit sin sista suck (inte bokstavligt talat) i filmens värld för länge sedan, men ändå lever han kvar hos många som grabben som … Det var nära jag avslöjade vad som hände i sista filmen, bäst jag låter bli.

Filmserien som började år 2001 med: “Harry Potter And The Sorcerer’s Stone”, kom paketerad i gladpack, något som helt och hållet hade att göra med att amerikanaren Chris Columbus (Home Alone 1 & 2″) – stod för regin. Det var ingen dålig film på något sätt, men den verkar ha varit en reaktion på Steven Spielbergs försök att göra serien helt och hållet animerad. Nu blev det inte så och han fick istället sätta tänderna i: “Tintin” som hade premiär för något år sedan. Det har nu gått över 17 år sedan vi först fick stifta bekantskap med Daniel Radcliffes tolkning av Harry, denna timide, föräldralöse pojke som växer upp i en värld där saker och ting inte är exakt vad de är. Jag har inte läst böckerna, men jag har lyssnat på dem med Stephen Fry som uppläsare, och med hans röst och inlevelse, blev: “Hogwarths” en upplevelse utöver det vanliga.

Jag har ibland funderat över vilken av de olika elevhemmen som jag hade velat tillhöra om jag hade blivit antagen till Hogwarts. Det fanns som bekant fyra stycken:

– Gryffindor

– Hufflepuff

– Ravenclaw

– Slytherin

Helt spontant känns det som om Ravenclaw hade passat mig bäst eftersom det står för:

“… de som är eller har potential att bli kvicktänkta och har ett gott förstånd.”

Harrys lilla lya i: “Gryffindor”, dvs. hans elevhem, står för mod, ridderskap och styrka, vilket inte är helt fel, men jag tror att pennan är mäktigare än trollspöet; men å andra sidan kan man inte få en svart orm på 400 kg att försvinna genom att skriva taskiga saker om den. I vilket fall som helst är det skönt att inte behöva göra det valet.

Den första halvan av den tudelade: “Deathly Hollows …” – var en seg historia med ett märkligt slut, inte så konstigt kanske då de valde att göra två filmer av J.K. Rowlings tjocka bok. Jag personligen har inget emot att filmerna blev mörkare och mörkare, de handlar ju om ondska och godhet när allt kommer omkring, och detta ska man inte maskera.

“Han vars namn man inte får nämna …” – framstår inte så där värst skrämmande i filmerna, men det har mycket att göra med att vi har sett bad guys i så många olika skepnader vid det här laget att en skallig snubbe som ser ut som en orm inte är så skräckinjagande. WOW-känslan kan komma att utbli är jag rädd för dem som inte sett filmerna än. Eftersom vi efter: “Sagan om Ringen”, “Narnia”, och en drös andra fantasyrullar som bygger på bra romaner, sett horder av fiender slåss mot våra hjältar (i respektive epos), kan vi inte längre påstå att vi är lättimponerande. Det krävs mer än blinkande trästavar för att göra oss knäsvaga.

Vad det gäller Harry, tror jag inte Rowling är färdig med honom än. Innan vi räknar år 2025 har vi nog en ny serie böcker om trollkarlen med det märkliga ärret i pannan i våra händer.