Ibland känns det som om man har klivit in i en främmande värld, en värld där Sverige blott är ett minne i sig själv och de hågkomster man har av henne är artificiella drömmar. Man omgärdas av McDonalds, Burger King, hör amerikanska röster på biograferna, i musiken på radio, från CD-skivorna i stereon. Det går inte att fly någonstans. Om man försöker fly verkligheten – djupdyka i populära romaner och serier, möter man ånyo de amerikanska värderingarna, för att inte säga den amerikanska filosofin:

“We are the greatest nation on earth …”

– jag undrar, varför är det ingen annan som ser denna iegocentriska självbild som allt annat än sanningsenlig?

Vissa kan inte prata om USA utan att peka på deras stora ekonomiska skulder, tittar på man på internet, och på sajten U.S. National Debt Clock, som är en slags domedagsklocka; då blir man både ljusskygg och mörkrädd:

www.usdebtclock.org

Det finns ingen som slår amerikanarna på något område, inte ens ekonomiska kriser, det är de världsmästare på. Vad de förenta staternas ekonomi har för påverkan på vårt lilla land ser vi på löpsedlarna varje dag. Förr i världen skulle man resa på semester när man hade semester, nu ska man hålla koll på valutan och resa när det är som billigast, och då i enlighet med “the almighty dollar”.

Så snart man börjar kritisera det amerikanska TV-utbudet är det många som sätter armarna i kors: “USA gör väldigt bra TV!” Sant om man då nämner HBO i samma andetag, men det gör britterna med, behöver jag ens nämna att BBC, Monty Python eller Jeremy Brett som Sherlock Holmes? Vi kan (kunde) ståta med Rederiet och Varuhuset, TV-serier som en gång i tiden gav det svenska folkhemmet en air av betydelse. Nu plågar TV-kockarna våra vardagsrum och vi ser ingen annan utväg än att vända oss till Gordon Ramsey, den arge kocken, tillika prekäre “amerigo-filen”.

Hur hade vår vardag sett ut om om ett annat land hade haft dominans i vårt samhälle, säg Frankrike, eller varför inte Kina? Tänk om de (våra) “stora” nationella ledare hade tittat ned på oss från gigantiska postrar och följt våra varje steg. Tänk om arbetare ständigt legat i strejk, tänk om vi inte fick bestämma själva hur många barn vi skulle ha, tänk om – hemska tanke, om vi inte fick surfa på de sidor vi vill, när vi vill.

Vi har det ganska bra, men jag vill inte vi ska skämmas för vår egen kultur längre, så ofta som den kommer i skymundan kommer det inte finnas några dalahästar kvar, skånska pileträd eller barn som lystrar till namn som Signe eller Karl. Jag hör att namn som Alice och Edward är populära i dessa dagar.

Jag gillar det mesta som är blått och gult (inte kungahuset, det är bara blått); men senap på sillen vill jag ha; inte bostongurka på en hot dog som innehåller så mycket kolhydrater att jag kunde driva min bil med allt socker som kroppen hade producerat med det intaget.

Finns det någon som minns: “Kalle på spången” idag? Om inte, då har vi passerat gränsen för länge sedan.