Mot slutet av oktober månad, detta år, är det återigen dags för Halloween. Det är den tiden på året då man ska bli rädd för saker man normalt sätt inte är rädd för. Jag tänker skörbjugg, spik i foten eller höjd kommunal skatt, andra tänker legender om hemska väsen och spöken. Här är berättelsen om en av dessa.

Det var en gång en flicka som tittade sig själv i spegeln. Hon såg sitt eget leende, sina blå ögon och långa vackra hår och var mycket lycklig. Även om hon beundrade sin egen spegelbild, kunde hon inte låta bli att titta på en liten pappersbit hon höll i sin hand. På lappen stod två ord som upprepades tre gånger. Hon hade fått lappen av sin kusin och han hade retat henne och sagt att hon aldrig skulle våga läsa upp högt vad han hade skrivit ned. Flickan var ingen räddhare, klart att hon våga läsa det, det var väl ingenting med det.

“Bloody Mary …
Bloody Mary …
Bloody Mary …”

– läste hon och skrynklade ihop lappen. Utanför sin rum hörde hon hur hennes föräldrar gjorde sig redo för att gå och lägga sig. Träplankorna knirrade under deras tyngd.

“Släck lyktan Elvira”, sade de, och flickan såg deras skuggor krympa när de gick mot sitt sovrum. När flickan vände sig mot spegeln såg hon förutom sitt eget ansikte, en kvinnans bleka anlete hovra över sin axel. Kvinnans mun var öppen och tänderna som strax skar genom hennes kött, var skarpa som knivar …

Så kan en skröna om den av misstag anklagade barnamörderskan Mary Worth låta. Hon, som är en gast, en ond ande, en skräckfigur – har existerat om blott för att skrämma barn sedan ett par hundra år tillbaka. Man tror att legenden om Bloody Mary till största del är en cocktail av olika skäckberättelser. Det finns små fragment av Mary Tudor i legenden, kvinnan som ett tag var drottning i Frankrike och England; fick just smeknamnet Bloody Mary för att hon gillade att grilla påstådda häxor närhelst sådana anklagelser lades fram.

Den version av Mary som de flesta barn gillar att driva gäck med, är den Mary som ska ha förlorat två barn i en olycka. Eller kanske var det så att hon mördade dem, ingen vet med säkerhet vad för slags tragedi det handlar om. Historiskt sett har de som velat framkalla hennes onda ande haft en uppsjö av variationer att välja mellan. Vissa har sagt:

“I stole your baby Bloody Mary …
I killed your baby Mary Worth …
I believe in Mary Worth …”

– och andra har sagt:

“Mary Worth
Mary Whales
Hell Mary (for the appearance of Satan)
Bloody Mary Worth
Mary Worthington …”

– resultatet skall ha varit detsamma. En kvinnofigur har alltid dykt upp i spegeln och skrämt vettet ur dem som vågat väcka henne ur de dödas sömn.

Den engelske författaren och filmskaparen Clive Barker gillade den här skrönan så pass mycket att han skapade en manlig variant “Candyman”. I Barkers film handlar det om en enarmad man med en krok och en förkärlek till getingar. Om man sade Candyman fem gånger klev han ut ur spegeln och gjorde ditt liv till ett helvete.

Nästan samma effekt kan uppnås om man ringer till Försäkringskassan och kritiserar deras arbete fem gånger, men, det är en annan skräckhistoria.

_ _ _
Bannerbild av drottning Mary I  (målad av Antonis Mor år 1554) © 2017 Wikipedia.

IEGOCENTRISKT BETYG: