Tisdag …

En blytung himmel trycker sin buk mot våra trötta sinnen. Moln, stora som slagskepp glider förbi varandra i en sorts ljudlös dans. Deras skuggor mörka marken vi går på med sänkta huvuden.

Varje fotsteg för oss närmre en sanning vi helst av allt inte vill vara medvetna om; att vår tid på jorden är räknad. Om ett par sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år, finns vi inte längre. I det ögonblicket minns vi någon vi älskat och förlorat; en människa så betydelsefull att blotta minnet av henne eller honom, får våra ögon att vätas.

Kanske behöver vi blunda, gripa tag om den där smärtan och se på den en stund. Den är ingen svart svulst som är en fiende i vår kropp, den är en bekräftelse på livet; det främsta beviset på att vi lever i ett gränsland där mörker och ljus är oskiljaktiga.

Jag har älskat och förlorat, men viktigare än så har jag sett mina fotsteg sträcka sig ut i olika riktningar från mitt mittpunkt.

Ofta tänker jag: “Fråga inte varför du ska leva, lev …” – ändå undrar jag: “För vem ska jag leva, och varför?”

Svaret kommer omedelbart; det kommer i slutet på ett andetag just som de sista grammen syre förvandlas till något annat utanför min kropp:

“Jag ska leva för att jag fick en möjlighet att leva …”

Så enkelt, så sant, och så fullständigt förgörande för den som tvekar. Kanske bävar rösten i bröstkorgen ändå. Låt tanken ”invecklas”:

Jag tvekar inte, jag darrar bara på rösten ibland.