Jag och sambon för en ständig kamp mot dammet i vårt hushåll. Det angriper familjens mest värdefulla ägodelar med en sorts narcisstisk beslutsamhet att alltid framträda i första rummet när vi har gäster på ingående. Ytor och hyllor som såg rena ut på kvällen, är fullvärdiga soptippar under dagen att man skulle kunna ana en sorts konspiration av onda atomer, eller är det kanske så att vi inte vet hur en dammvippa ser ut (?)

Tidigare har vi bekämpat detta slag som Sarumans kamp mot dammråttorna i Hornborgen (Sagan om ringen), men har nu insett att det är en fruktlös uppförsbacke. Det som torkas bort, kommer åter. Det är som om dammet trotsar tid och rum och singlar ned genom en portal från en annan dimension enbart för att gå på våra nerver. Kakan är en lögn efter allt. Det finns självfallet sätt att slippa se dammtussarna. Enklaste sättet är att dra på sig skygglapparna och låtsas som att de inte finns, men efter ett tag blir denna gymnastik i förnekelse istället en sorts förödmjukelse och plåga, för man känner sig inte speciellt duglig om man inte städar.

Jag vet att vi inte är de enda som har problem att få tiden att gå ihop med kriget mot dammet. Man försöker göra sitt bästa och sedan blundar man för småkluttret här och där. Det finns egentligen inga andra alternativ om man vill leva ett nån sådär normalt liv, vad nu det innebär.

Vi vet folk i bekantskapskretsen som har anlitat städerskor. De dyker upp som räddare i nöden och plockar ut soporna, tar hand om disken, viker tvätt och ser till att alla glas är putsade och katten inte hoppar bungyjump från kökslampan. Ibland har man nog tänkt den tanken – att det vore skönt att få lite hjälp, men samtidigt kan man inte frångå sitt eget ansvar. I slutändan leder all röra, och allt damm, tillbaka till ursprungskällan, och det är väl en sorts illusion om en vilja av stål som är formbar som Keso.

Fredagen galopperar mot oss med stormsteg. Få se om det blir lite renare den här veckan i hemmet.