Det är lite tråkigt att det svenska språket har så många begränsningar när det kommer till svordomar. För utomstående låter svenskan som om någon håller på att kvävas, eller i varje fall som om någon har obestämda plågor och vill avlivas med ett nackskott. Hårda ord? Både ja och nej, det beror på refrensramarna och hur mycket agg man hyser för språk rent generellt. Trots denna grundförutsättning är våra inhemska svordomar dåliga.

I det här fallet tänker jag på svenskans närmsta lingvistiska granne (ej den faktiska), tyskan, som är en av de språk vi utnyttjat som stor ordkälla (lehnword). Den borde väl ha gett oss mycket stoff att använda när livet är svart som natten (?) Ord som: förordna, handla, jungfru, mynt, omständighet, anhörig, befäl, belopp, bödel och förhöra, har alla ursprung i Tyskland, men de är så rumsrena att jag blir generad.

Det har inte alltid varit så, men vårt språk är idag förfinat, och orden vi använder har blivit försvenskad till den grad att vi har svårt att avgöra om de är egna eller inlånade. Det var i varje fall under 1000-talet som Sverige lät sig påverkas och domineras av Europas kulturella strömningar. Den latinska skriften kom för exempel med Kristendomen, och under många hundra år existerade den bredvid runorna. Latinet fick dock företräde eftersom det användes i stor utsträckning av kyrkorna, och kungarna var inte ett dugg intresserade av att rista märkliga tecken i viktiga brev eller förordningar. Sveriges äldsta skrift heter: “Äldre Västgötalagen”, och handlar uteslutande om landskapslagar. Denna nedtecknades år 1226.

Låneorden från Tyskland, samt grekiskan och latinen, förändrade skriv- och talspråket i stor omfattning, man lade till prefix (inspirerat av tyskan), och tidigare korta ord kunde helt plötsligt böjas eller anta andra skepnader; exempelvis ordet: “klaga”, Med ett prefix framför kunde ordet bli ett annat:

“Beklaga”

“Anklaga” osv.

En klar begränsning vi nog alltid haft i svenskan är skällsorden. Engelskspråkiga länder och folkslag säger “fuck” och slår näven i bordet med stor kraft, medan vi kanske säger: “fan”, “skit”, “för helvete” eller “satan”. Att vi drar in onda makter i vår frustration är illa nog, men dessa ord kan inte ge riktigt uttryck för den frustration man kan känna ibland, tycker jag, måste jag inflika.

Det fina med engelskans fuck är förutom att det syftar på samlaget i olika former, är att det i samma stund omfattar alla tankar och känslor man skulle kunna erfara innan man ens fick uppleva ordets innebörd. “Fuck, I’m happy”, skulle kunna översättas till “Fan vad jag är glad!”, men fan, är inte tillräckligt kraftfullt nog tycker jag.

Om man tittar den äldre svenskan finns det en stor svordomsskatt man kan hämta ur, men många av dessa ord förefaller så gamla att man inte skulle veta exakt vad de betydde.

Allmänna inektiv (ord som används i nedsättande syfte):

“Asot, braskare, burker, dygdepladdrare, flottsäck, fossvantsare, glödehök, hutlare, klittare, piparsärk, pycka, pyttluns, skinnbracka, skriftplundrare, skrull, slask, snorslev, snortut, stubbfot, suttlare, tråkeka, bakbitare, boss, drit, dyngorm, fleptut, fulfasse, gluhund, går-påse …”

Kvinnliga inektiv:

”Flinfitta, greplisa, kräkla, spannhaka, syltakona, dabbenosa, dörta, flintrissa, glotjitta, glopa, kitta, mugga, pisseruska, rappskala, raska, slimsa, slådda, trillivippa, tytta, tåta, öselmärr …”

Manliga inektiv:

“Bickjuvalp, bigger, bladd, bondepickelhäring, brackefnes, cockney, edebuker, fubbick, gök, jungfrupilt, klabbsock, klydderöv, näspärla, paltasdräng, pes, pettimeter, skabbhals, snyffel, stockbängel, travarlapp, blärulk, dödolger, glynting, gnadd, klater, lusklyvare, pirk, sigg, slåder, tragg, trubber, vase, vaskus …”

Ett ord som är intressant när det gäller mannens perspektiv är:

“Kukuvall” – detta ord betyder inte att man har en deformerad penis, utan att man har en otrogen hustru. Jag kan inte föreställa mig vad ordets etymologi (ursprung) är. Märkligt är det i varje fall.

Jag tror att vi i samband med att den senaste Tintinfilmen gror grund, kommer få höra en ny generation föra vidare Kapten Haddocks inektiv. Förhoppningsvis kommer några av dessa glida in i SAOL och sätta färg på tillvaron på ett jävligt bra sätt!

Vi känner igen många av dessa inektiv från seriealbumen:

“Anfäkta och anamma!”

“Bomber och granater!”

“Gravade oxsvansar!”

När det gäller kreativa svordomar känner jag mig besegrad, jag brukar på min höjd utbrista: “Fan också!” – när det går snett, men det vore kanske inte så dumt att säga: “Vedervärdiga tryffelsvin!” – när man är på riktigt dåligt humör? Vem vet, kanske känns det bättre efteråt.