Det är min övertygelse att det inte finns något mer patetiskt än när en man är sjuk. Förutom att han stånkar och gnäller över det minsta lilla i hemmet (herregud, se en legobit som ingen har plockat undan!), beter han sig som om världens undergång är nära förestående. Jag tror denna kamp mot tillvaron har att göra med att mannen är van vid externa trångmål (ta in posten från brevlådan, byta däck på bilen), ej så mycket av interna (läs baciller i all sin prakt). Sedan är det även så att män inte sitter tillsammans i klump och berättar om hur ont det gör i halsen. Detta berättar de enbart för sina nära och kära som ändå inte hyser större respekt för deras sjukdomstillstånd. Den onda cirkeln varken sluts eller öppnas, den bara fladdrar omkring …

Vad göra?

När en man lider, så lider han i varje fall så mycket att alla andra ska få reda på det. Varför, det vet jag inte riktigt. Det bara är så. Det är som om han – genom att ventilera alla sina ojor (finns detta ord Svenska Akademien?) tror att han drar till sig tillräckligt mycket sympatier för att få ett snabbt tillfrisknande. Jag kan för egen del berätta att detta inte funkar. Hur mycket man än gnäller så tar det ett par dagar att bli frisk. Punkt.

Ändå sitter jag här och försöker på ett finurligt sätt berätta att jag också lider av en förkylning som är jobbig. Om jag överlever denna droppande näsa återkommer jag inom kort med fler iakttagelser och funderingar. Det är ju när allt kommer omkring roligare än att han värk i kroppen.