Året är 1980, ett stilla regn faller mot fönstret och gör världen utanför otydlig. Himlen är grå, så mycket kan jag se; stråk av mörblått och vitt rinner över kanten på fönsterblecket. Hade jag inte vetat bättre, hade jag trott att hela huset höll på att frysa till is, precis som i filmen jag nyligen sett. Filmen har inget namn, den symboliserar en avlägsen framtid där människor tar sig från en plats i universum till en annan på ett par minuter. Tanken att det skulle kunna gå att färdas i rymden är svindlande för en pojke på sju år; men det är inte omöjligt. För någon dag sedan lekte han och hans bästa kompis i en park mitt i staden där de bor. De hittade grenar som såg ut rymdvapen och flydde sedan genom en otäck jungel med farliga djur hack i hälarna. Den fysiska platsen var en stad i Skåne, men i fantasin sprang de över fälten på en okänd planet.

Någon gång under lekens gång stannade de upp för att hämta andan. De tog fram sina matransoner som såg ut som chokladkakor, och drack vätska från radioaktiva behållare medan de fantiserade om hur framtiden skulle se ut.

”Jag ska ha en sådan där jetpack på ryggen, så att jag kan flyga ned till fotbollsplatsen efter skolan varje dag …”, sa den ene pojken.

”Jag ska ha världens snabbaste bil som går så fort att man inte ser den, Den kommer att kunna flyga och även fungera under vatten …”, sa den andre pojken och log.

Ibland besökte de stadens bibliotek och bläddrade i stora uppslagsböcker som handlade om bilar och flygplan eller andra tekniska vidunder. Ibland fanns det ritningar i dessa böcker som de kopierade av och låtsades sedan ha som underlag när de byggde tidsmaskiner av soffkuddar, lakan, köksklockor och kasettbandspelare.

När de besökte framtiden var de alltid på sitt bästa humör, och det hade med att göra att städerna de såg och upptäckte var så fantastiska. Skyskraporna de såg var kilometerlånga och de luftburna farkosterna som fyllde stadshimlarna sporrade ännu fler dagdrömmar som aldrig ville ta slut. I deras lekar fanns aldrig någon miljöförstöring eller hemska regimer som var ett hot mot världens säkerhet. Allt de upplevde handlade om att man som människa skulle göra framsteg, förenas och hjälpas åt, för just så hade de växt upp; som kompisar, som bröder som fanns där för varandra.

Drygt fyrtio år senare är framtiden inte lika fantastisk. Visserligen har mänskligheten gjort massor av tekniska framsteg, men krigen och obotliga sjukdomar skördar oräkneliga liv varje dag. Vi är inte så mycket närmre stjärnorna som jag hoppades vi skulle bli, förutom i tankarna, och alla frågor återstår.

Vad finns bortom solen?
Varför lever vi?
Vad är meningen med allt?

När jag var liten var meningen med livet att utforska omgivningen, ha kul, vara kreativ och träffa likasinnade. Jag känner att jag har samma behov idag, men min tidsmaskin använder jag inte längre. Jag lever i framtiden nu, och försöker göra det bästa jag kan. Ibland saknar jag ändå den där lilla naiva grabben jag var; han som ännu inte hade sett solens mörka fläckar och kunde hålla andan i en hel minut.