© 2017 SF. Den svenska filmaffischen (1953).

Året var 2011, och jag skrev ett blogginlägg om ett tämligen omtalat ämne. Här kommer en uppdaterad version …

Efter att ha bevittnat ett stycke filmhistoria för någon kväll sedan som en gång i tiden gick under benämningen “vuxenfilm”; bestämde jag mig för att ta en titt på vårt syndiga leverne här i Sverige och ta reda på var begreppet “den svenska synden” egentligen kommer från, och även undersöka varför min granne, fru Larsson, ger märkliga ljud från sig på nätterna när herr Larsson har permission från sitt dagsverke som effektiv dammsugsförsäljare. 
Den korta historien, mina damer och herrar, lyder så här.

Året var 1955 när den amerikanska utgåvan av tidningen Time hävdade att landet Sverige var en mycket syndfull nation. Detta grundade de på att svenskarna höll på med något som hette “födelsekontroll”, dvs. använde sig av preventivmedel utan en tanke på morgondagen, och hade lagstiftat att det var helt i sin ordning med aborter. Dessutom var det så, hävdade man, att den svenska kvinnan var den mest frigjorda kvinnan i hela världen, och denna frihet som det täcka könet avnjöt, ledde obarmhärtigt till promiskuitet och social otrygghet.

Detta var den svenska synden i sin allra enklast form; en sinnebild som skulle sprida sig över hela världen och ge Sverige intrycket att det var ett mycket ogudaktigt land och kvinnorna här var lössläpta.

Det har nu snart gått mer än 60 år sedan den svenska synden gjorde sitt intåg i världssamfundets kollektiva missförstånd. Man antog att den sexuella revolutionen var större i Sverige pga. av den ökande sekulariseringen och avståndstagandet från religionen. Märkligt nog ledde detta syndiga leverne inte till ökat barnafödande. På Wikipedia står det:

”… andelen utomäktenskapliga barn (i Sverige) under 1940-talet och 1950-talet var de lägsta under hela 1900-talet.”

Källa: https://goo.gl/LuJMFg

Det talar sitt eget tydliga språk när det gäller missuppfattningar.

Fler angrepp på den svenska kulturen kom i formen av kritik från amerikanska debatter i media under det glada 1950-talet. Svenskarna hade en alldeles för öppen attityd när det gällde sexualiteten, föga kunde de ana att hippierörelsen i USA på mitten av 1960-talet skulle vara tongivande för ett betydligt mer omfattande och fritt könsumgänge än vad vi någonsin hade haft.

© 2017 Heritage Auctions. Den amerikanska affischen (1956).

Förutom öppenheten i media och skolor när det kom till sexualundervisning, såg man hur filmer utnyttjade de liberala vindarna och testade gränser. Två filmer blev särskilt uppmärksammade innan artikeln i Times; “Hon dansade en sommar” av Arne Mattson, samt “Sommaren med Monika” av Ingmar Bergman. De synnerligen oskyldiga filmerna, med dagens mått mätta; chockerade världen eftersom de antydde att kvinnor njöt av sex och onani (gudars skymning) och var fyllda av dialoger där man diskuterade det “förbjudna”.

Tar man en titt på affischkonsten förstår man varför de utomnordiska biografbesökarna trodde att de skulle bevittna en porrfilm istället för det drama det är.

Spolar man förbi det svenska 1960, 70, 80 och 90-talet, återstår det nu en nation som inte är mer syndfull än någon annan. Detta är dock något som inte säljer lösnummer, men den moderna myten kvarstår om sveriges frigjordhet, inte minst i länder som lever på turism.

Kanske minns någon skandalen med den svenska kvinnan som blev våldtagen i Grekland, och blev beskylld för att ha spridit lögner? Det blev ett spektakel i tidningarna, men ingen ställde sig upp och försvarade vår ära; de flesta höll väl på och kopulerade om vi ska se på oss själva som omvärlden gör.

Min granne, den koketta fru Larsson, var med på den tiden då det begav sig, ett mer lämpligt intervjuoffer kunde jag inte tänka mig inför tillkomsten av detta inlägg. Beväpnad med en varm äpplepaj och en kanna Zoegas Mörkrost skulle jag ringa på och ställa lite relevanta frågor, men när jag kom fram till dörren hängde det en lapp i en sytråd på handtaget:

”Stör ej, föreställning pågår!”

Med det sedvanliga dunka-dunkaljudet i trappuppgången fick jag skamset gå tillbaka till min lägenhet med ett huvud fyllt av frågor och äta min paj själv.