… du och alla de andra – den harangen fick jag och mina klasskamrater ofta höra när det var dags för gymnastik för ca. trehundra år sedan och vi kom för sent till lektionen. Vår lärare var inte en reslig man i sina bästa år, snarare en ihopsjunken filosof som på ålderns höst insett, eller förstått – att det var just gymnastiklärare han egentligen alltid hade velat bli. Fakk Sokrates och Epikuros, fakk Demokritos och Diogenes, nu var det sit-ups och handboll för hela Zlotyn.

Inte sällan fick vi ställa oss på rad och förklara varför vi var sena. Den som hade sämst ursäkt fick göra flest armhävningar. Kanske är det därför som jag avskyr armhävningar idag (?) Det förtäljer inte historien. Jag minns bara att det var så mycket roligare att diskutera serietidningar eller fotboll än att komma i tid till lektionerna. Idag är jag helt annorlunda. Idag går jag upp klockan 05.00 om jag ska vara någonstans klockan 08.00.

Att komma sent någonstans idag, det funkar inte för mig. Jag får dåligt samvete om jag så är två minuter sen. För mig handlar det idag om respekt, förr i tiden visste jag knappt vad ordet betydde. Det var något som de sa på TV och såg allvarliga ut medan de sa det.

Pavel hade faktiskt lite rätt, filosof-gympaläraren. Det finns två sorters människor i världen. De som brukar allvar, och de som inte gör det. Många vill bara glida genom livet, och börjar sin karriär just i grundskolan med detta beteende. Jag tänker inte sticka under stol med att säga att jag var annorlunda, men jag förstod – när åldern var inne, att det inte var rätt sätt att ta sig fram i världen. Vill man bli något, då får man anstränga sig.

Denna dyrköpta läxa har jag tänkt att föra vidare till mitt barn när det väl har lämnat blöjåldern och inte saglar på sina nya byxor. Tills den dagen infinner sig kommer jag säkert stöta på ett och annat bus, kanske även en liten filur som gillar att dra i sängen och bara njuta av allt vad livet har att erbjuda.

Vid eftertanke är det kanske inte fel alls, bara man hitta någorlunda bra balans.

Idag är världen ett minimalistiskt oväder, och när jag sneglar ut ser jag människor som håller på att blåsa bort. Jag tänker göra dem och mig själv en tjänst och se på molnen på säkert avstånd. Det har jag fått för mig är rätt sätt att njuta av naturen när den är på dåligt humör.