© 2017 Harcourt Brace.

Igår började jag läsa om Andrew Millers “Casanova” (‘Casanova in Love’ på originalspråket) för 5:e gången sedan den gavs ut av Norstedts år 1999. Som namnet antyder är romanen en tragikomisk skildring av Giacomo Casanovas tämligen erotiska äventyr i London på 1700-talet. Allt som borde vara frid och fröjd, är inte det som tur är, och Casanovas komplicerade inre liv kommer till liv i Millers prosa på ett sådant där oförglömligt vis att man aldrig glömmer hans gestaltning.

Jag blir aldrig trött på den här boken. Den har allt som man förväntar sig av en god historisk roman. Vad som är sanning och påhitt, är upp till läsaren att avgöra. En sak är klar, och det är att man aldrig kan läsa sig mätt på kärlekshistorier; i Casanova sätter skönheten Marie Carpillon den ömme älskarens hjärta i brand, och det är riktigt underhållande att se honom våndas, för det är ju faktiskt så att han inte kan erövra allt i livet, även om han nu kanske trodde det.

På tal om att sätta saker i brand och London. Det finns ett par scener i Millers bok som hänvisar till en viss katastrof som hände på 1600-talet. Vissa saker förklaras inte i sin helhet och man blir lätt konfunderad om man inte har koll på alla galenskaper som drabbat det engelska rikets hufvudstad.

Den 2:e september till den 5:e september, utspelade sig den stora branden i London år 1666.

Man tror att det började brinna hos en bagare på Pudding Lane sent på natten den 2:e september och att elden sedan spred sig snabbt över hela staden. Man vet med säkerhet att borgmästaren Sir Thomas Bloodworth väcktes från sin nattsömn, men var föga imponerad av elden. Han fällde då, som den sömntuta han var, det historiska yttrandet:

“A woman might piss it out!”.

– med det plumpa uttalandet var London dömt att gå under och gjorde så ganska omedelbart. Efter ett par dagar i eldens våld var storstaden, med sina 500.000 invånare, en stor och rykande ruinhög. Man estimerade att runt 13.500 hus hade brunnit ned och ett 80-tal kyrkor var helt borta. Till republikanernas förtret var brandväsendet tämligen ineffektivt. Det enda sätt man visste att stoppa en brands framfart var att rasera väggar. Dåtidens vattentillgång var tämligen begränsad. I den till största delen fortfarande medeltida strukturen på London, stod husen så nära varandra att man inte kunde passera förbi dem. För att rädda staden hade man då behövt att rasera uppemot 70 – 80% av alla byggnaderna, men det gick så klart inte.

Många bad till Gud och trodde att den vitskäggige fantasifiguren i himlen skulle rädda dem, och skyndade därför till St. Paul’s Cathedral för skydd. Just då, vid denna tidpunkt i historien, var katedralen under restauration, och var belamrad med tusentals trädställningar överallt. Branden forcerade lätt dessa små trädstycken som gav elden en knuff och antände då trädtaket som i sin tur smälte blytaket som började droppa ned i stora klasar och rann ut på gatorna i närheten som brinnande lava.

Som tur var dog inte många människor under branden, skadorna blev till största del materiella, i dagens penningvärde brann värde för drygt 1 biljon upp, det är 1 miljon, miljoner.

Vad kan man lära sig av allt det här? Kanske att man inte ska baka bröd mitt i natten. Vad författaren Andrew Miller anbelangar rekommenderar jag att man läser alla hans böcker på originalspråket.

_ _ _
Bannerbild av författaren Andrew Miller © 2017 Abbie Trayler-Smith.