Klockan är ett par minuter efter sex på morgonen. Dagen vaknar trött och vemodig som om den för ett par timmar sedan fick reda på att den är far till ett flickebarn den aldrig har fått träffa. Så dramatisk behöver inte resten av dagen vara (dvs. skriva in sig själv i ett ryskt vardagsdrama), men det finns en risk för andra svävande tankar och fantasier om alternativa verkligheter när studenten i mig faller ut i dagdrömmeri eftersom arbetslasten varit alldeles för tung den senaste tiden.

På vilket sätt uttrycker sig sporadiska tankar hos den som sover lite? Låt mig ge ett exempel. Här är ett par brottstycken till något som ska föreställa ett sammanhängande blogginlägg …

Stycke 1:

Att pennan är mäktigare än svärdet är måhända en altruistisk sanning, men den är på samma gång ett filosofiskt dilemma som aldrig kan få något svar eller riktig innebörd då den bygger på en uppfattning om människans förmåga att välja “rätt”. När man väljer rätt gör man val baserade på egna behov, och det kan aldrig vara helt korrekt hur mycket man än vill att det ska vara det, för någon annan blir alltid lidande hur man än gör.

Alla vet att en kamp mellan hjärnceller är så mycket mindre blodig än en kamp med svärd, men ändå existerar det fysiska våldet i alldeles för stor utsträckning för att man ska kunna tala om en slump. Varför inte tala om envishet istället, eller idioti, för vilka andra slags egenskaper skulle man vilja ställa i samma rum som den här passionen för krig, blod och ödeläggelse?

Stycke 2:

Kanske finns det svar i filosofiska diskurser där man bollar tankar om vem som “slog först?” Problemen med dessa är att de alltid är subjektiva och inte kan appliceras på mänskligheten utan en unken doft av moralisk betingenhet, typ: att en individs beteende och känslor beror på andras känslor och beteende.

I det här läget skulle man också kunna börja dissikera varför moral existerar överhuvudtaget, är moral en vitamin i det mänskliga psyket, eller är det något vi försöker att påtvinga vårt sinne? Är de människor som föds med mycket moral mer värda än de som har mindre moral? Är samhällets infrastruktur egentligen en motorväg utan skyddsräcke, och de som hamnar i diket “roadkill”, för att de inte kunde anpassa hastigheten till rådande normer?

Stycke 3:

Det verkar som om det finns fler frågor än svar, och det verkar som om man springer vilse i en återvändsgränd så snart man försöker att lyfta på locket och se ned i den mörka lådan. Jag och du och hela samhället, världen och universum befinner oss i ett ostensivt vakuum där vi existerar för att vi ställer frågor. Vi gör det ogripbara begripbart genom att formulera frågor. Det är viktigt att göra det, utan dessa tankar är man “bara” det man är, ett stycke kött på två ben. Livets största krumbukt är inte det okända, det är våra egna “jag”, den dagen du dör har du bara utforskat 50% av dig själv, vad är det som hindrar dig från att gå djupare?

Din egen rädsla?
_ _ _

Jag har ingen aning om vart det blogginlägget skulle hamna, det blev bara ett sammelsurium av ord som inte gick att få riktig ordning på.

Jag sätter på tévatten, luftar tankarna med doften av en döende sommar och känner att sömn är ytterst behövligt, om man ska göra sig förstådd.