Sensommarvärmen kommer och går, och vi stirrar ut genom fönstret varje morgon och förväntar oss en praktfull sol att lysa upp dagarna. Det är inte så det funkar i det eviga kretsloppet. Säsongerna stannar inte upp bara för att vi ska hinna ikapp, de rör sig framåt, mot den där osynliga punkten vår blick alltid drar sig mot när vi är utomhus och tror oss se något i fjärran.

Jag och sambon tog mod till oss och gjorde en fältstudie i bärlandet Sjöbo idag. Trots att mörka moln hade hägrat hela morgonen, åtföljdes vi istället av en osynlig sol som värmde upp dagen bakom molnen. Vi åt en bärbuffé av sällan skådad rang och besökte ett ställe mitt i smeten som vi nog kommer arrangera ett litet bröllop på nästa år. När vi körde genom landskapet dallrade luften. Det såg nästa ut som om vi körde bredvid havet, men det var bara en illusion.

Självklart valde AC:n att lägga av för någon dag sedan, så vi alla tre, jag, sambon och vår bebbe, svettades kopiöst mycket och denna värme kändes på något sätt ”värre” än den vi upplevde i fantasilandet ”Tropical Islands” i Berlin för ett lite tag sedan.

Som sagt, säsongerna gör som de vill.

Nu är vinden behaglig och etern frisk. Avlägsna ljud från motorvägar sövande och jag tror vissa fågelarter är på väg söderut. Kvällen känns mer rofylld än kvällen innan. Jag tror det har att göra med att den känner sig tillfreds, som jag. Vi fick ju ännu ett äventyr tillsammans.