Eftersom Valve envisas med att inte yppa någonting om HLs framtid, eller har berättat något om Episode 3; har jag passat på och skrivit en kort novell som tar vid precis efter händelserna i Episode 2. Denna berättelse är självfallet en form av “fan fiction” och kommer inte på något sätt vara med i den officiella kanon; men man får ju göra vad man kan för att hålla intresset vid liv, här är mitt försök.

Bilderna och karaktärerna associerade med Half-Life och Portal tillhör självfallet Valve här i inlägget.

_ _ _

En rekapitulation:

Gordon Freeman har precis stängt combineportalen i White Forest med hjälp av Dr.Arne Magnussons raket, och följs till helikoptern av Eli Vance, som ska föra honom och Alyx Vance till det mystiska transportfartyget Borealis. Just som de ska gå ombord på helikoptern svävar två Advisors in genom hangarfönstren och mördar Eli. Innan han dör säger han åt dem att förstöra Borealis, och göra vad som än krävs.

Just som Alyx står på tur att få sin hjärna perforerad av en av varelsernas tentakler, hoppar roboten Dog ned från taket och brottar tag i en Advisor som inte hinner fullfölja sitt våldsamma ingrepp. Efter att den har kravlat omkring ett slag på marken, märkbart skadad, flyr den ut genom hangarfönstret, tätt åtföljd av den andre som snabbt släpper den döde Eli. Medan Alyx kramar om sin far, tonar spelet till svart och det sista vi hör är hennes ord:

“Dad, don’t leave me …”

_ _ _

White Forest … ©2017 Valve Corp.

Half-Life 2: Episode 3 – Prologue

White Forest, två dagar senare …

Horden av Antlions verkade aldrig avta i skogsgläntan där helikoptern störtat och fattat eld. Under den sargade farkostens brinnande buk fortsatte den automatiskt aktiverade ljudkanonen sitt rytmiska dunkande. Den höll de insektsliknande monstren på avstånd samtidigt som svart rök steg mot skyn. Medan ljudet av Striders klampande växte sig allt högre, de mycket höga, trebenta och kanonförseda övervakarna, drog roboten Dog skyndsamt ut de medvetslösa kropparna ur vraket och satte fart med Gordon och Alyx över det mörknande landskapet i Outlands. Han siktade in sig mot det stora isberget han kunde se i fjärran, och ställde in koordinaterna i sitt system för att lättare kunna navigera genom den snåriga skogen.

Skottsalvor bakom honom sprängde upp jord och stenfragment de första kilometrarna, men efter hand, när Dog slutligen började skutta från sten till klippa, från kulle till berg, kunde inte Antlions, Striders eller envetna soldater hålla den snabba takten. Några militärfordon eller helikoptrar verkade inte heller ha mobiliserats så snart efter deras krasch i skogen.

Efter den första etappens flykt, stannade Dog till vid ingången av en gruva och lade ned kropparna en stund på marken. Han kikade omkring en stund i landskapet efter Combine soldater, men kunde varken uppfatta rörelse eller någon annan misstänksam aktivitet i närheten. Han plockade varsamt upp kropparna och bar in dem i det mörka gruvsystemet.

Sex timmar senare, hade Dog mödosamt tagit sig genom en labyrint av gruvgångar och äntligen kommit fram till foten av isberget. Där hade han, vid ingången till ett övergivet schakt, omringad av glödande ljuslarver lite varstans, samlat ihop trädstycken från ett förfallet hus i närheten och byggt ett temporärt skydd. Den brokiga samlingen av trädbitar och ruttnande plankor placerade han precis framför ingången som en täckande vägg.

När Dog lagt Gordon och Alyx på marken, sträckte han ut kolofonen som utgjorde den flexibla delen av halsen, och öppnade visiret som ett paraply över dem. Han aktiverade värmedioderna kring sitt artificiella öga och skruvade upp effekten till max. Dog visste att människor kunde dö av kyla, men nu skulle de i varje fall vara säkra i åtminstone 72 timmar, sedan skulle hans batteri var helt urlakat och deras öde okänt.

Dog stängde ned alla onödiga funktioner i sitt system utom värmedioden, och satte sig själv på standby. Utanför schaktet var det beckmörkt, och isande vindar fortsatte stryka längs bergsvägen och den frusna marken …

* * *

Mannen slog upp ögonen i grottan och ryckte till. Ovanför honom hovrade ett starkt, rött sken som verkade komma från en glödande miniatyrsol. För ett ögonblick trodde han att de svävande missfostren hade hittat dem igen, och att de nu stod i begrepp att avsluta det som de hade påbörjat. Mannen for upp och sträckte ut armarna i en försvarande gest.

“Gordon … Jag berättade att du skulle förvänta dig det oväntade, och här är vi nu; i början på något nytt, men i slutet på något annat. Jag vet vad du tänker; jag hör det i mitt hela väsen, så jag råder dig att vara helt tyst. Det finns så många andra än mig som skulle kunna höra vad som sägs. Just nu råder jag dig att vara stilla. Du är i säkerhet.”

G-Man … ©2017 Valve Corp.

Gordon sneglade upp mot den stora figuren som slokade över honom och Alyx och blev med ens lite lugnare. När han förstod att det var Dog som vakade över dem, tittade han mot ingången av schaktet. Figuren han sett så många gånger förut, klev in det lilla hålrummet och såg sig omkring.

“Det här hade jag inte förväntat mig, men så hamnar du alltid på de mest fantasifulla platser. Påminn mig en gång att berätta om City 13, och händelserna som utspelade sig före jordbävningen. Men nu springer jag händelserna i förväg. Jag ser att kvinna du håller av är här med dig, och den där stora tingesten. Människor skapar de mest förunderliga ting med sina händer.”

Mannen lyfte upp handen och strök rakt genom Dogs kropp. Dog skakade till och ett burrande ljud hördes. Det verkade som om hans batteri höll på att laddas. Gordon blundade och kände hur tröttheten överrumpla honom. De hade alltså överlevt kraschen i skogen, men hur länge skulle de klara sig?

“Tyvärr måste jag tynga ditt sinne”, sa G-man. “Din resa är inte slut. Precis som jag berättade för den nu avlidne Eli är det av stor vikt att ni beger er till Borealis.”

G-man ställde sig bredvid Gordon som nu såg ned på Alyx med ett bekymrat uttryck i ansiktet. Han kände hur dennes hjärta bultade och fick påminna sig själv hur dessa esoteriska varelser fungerade. De var egentligen inte så mystiska som han ville påskina, men hade man som han, levt i ett perpetuellt tillstånd mellan olika världar och verkligheter, glömde man bort hur dödliga varelser egentligen fungerade. Deras tid kom snart till ända, medan hans aldrig tog slut. Visserligen fanns det en annan sanning i hans uppfattning om människorna, men den sanningen var förankrad i ett annat tillstånd av varande han hållit på avstånd i längre tid än vad han kunde minnas.

“Kärleken Gordon, den finns där, och den kommer inte lämna dig. Du kommer aldrig igen uppleva dagar av svärta som när Eva försvann; för allt det du känner nu är så mycket annorlunda; mycket djupare.”

Gordon lyfte huvudet när han hörde det namnet. Han hade glömt bort henne, hur hade han någonsin … Under bråkdelen av en sekund stod han där på perrongen med sina väskor och vinkade av sin fru utan att inse att de aldrig skulle träffas igen. Sedan mindes han den hårda vägen tillbaka, hur han vårdslöst lät sig sjunka in i sitt arbete och tog jobbet på Black Mesa bara för att kunna glömma hålet i hjärtat. Det hade tydligen fungerat. Sedan inträffade katastrofen och hans öde lämnades i andras händer vilket ledde till att …

“… vi nu står här Gordon, på den sista etappen av en lång och farofylld väg. Jag undrar om du kommer klara av den sista etappen av din långa resa.”

G-mans ansikte såg bekymrat ut, som om han också hade tvingats genomgå de mest hårda prövningarna. Detta var något Gordon inte riktigt förstod, vem var den här varelsen egentligen, varför hade han valts ut som något sändebud? Trots att de bara mötts ett fåtal gånger existerade det ett märkligt band mellan dem, som om de i en annan verklighet varit vänner, eller något annat. Hade universum en alldeles särskild plan för just dem?

“Jag måste avbryta din tankegång, det finns inget som är definierat i förväg. Vi … hmm, vi som kan färdas genom realiteterna ser trådar som går från det förgångna till framtiden, och bortom all slags förnuft. Du måste lita på mig. Allt det du ser och upplever kan inte undvikas. Och det kommer mer.”

Dog gav ifrån sig ett pipande ljud och sträckte på ryggen. Han var fulladdad, men fortfarande på standby. Gordon satte sig på huk och strök handen över Alyx kind. Hennes hud var varm och ögonen rörde sig under hennes ögonlock. Det föreföll som om något i drömmarna inte gav henne någon ro.

“Jag är rädd att hon inte kommer glömma Elis död i första taget. Det var en händelse som vi inte kunde undvika. Ni kommer att förstå det bättre när allt detta är över.”

“Vad ska vara över?”, tänkte Gordon; “Alla de här årens helvete?” Vad som än hände skulle han aldrig kunna återvända till livet som det en gång hade varit. Den tiden och den världen var för alltid borta.

“Det behöver inte vara så, inte om du åtar dig en sista, viktig uppgift. Jag förstår att du undrar vad det kan vara. Följ med här.”

G-man pekade mot en plats längre bak i schaktet och manade på Gordon att följa med. Gordon stirrade rakt in i mörkret när det helt plötsligt började vibrera. Den svarta väggen av skuggor fick snart vita stråk av ljus och började bete sig som ringar på en vattenyta. De blommade ut från en central punkt och fortsatte genom berg och sten. Synen var förunderlig. Snart såg han konturerna av ett stort föremål som verkade intryckt i en vägg av is, men kunde inte riktigt avgöra vad det var. G-man ställde sig framför honom och gjorde en svepande gest. Bilden blev med ens kristallklar.

Borealis … ©2017 Valve Corp.

“Det här är Borealis Gordon. Skeppet byggdes av företaget Arpeture Science för sju år sedan och befann sig i en hamndocka i City 17 när det en dag plötsligt bara försvann. Jag vet vad du tänker. Du tror att vi hade något att göra med skeppets försvinnande, men det kan jag försäkra dig om att vi inte hade. Vi hörde först talas om det när det var för sent, och då hade man redan hunnit öpppna en ny portal ute till havs. Det fanns en kvinna som var orsak till allt det som hände.”

Gordon rynkade på pannan och mindes Dr. Judith Mossman väldigt tydligt; hon var kvinnan som hade förått dem till Combine och försökt få honom dödad i Elis laboratorium för ett par dagar sedan. Gordon hade lyckats komma därifrån, men Eli hade blivit tillfångatagen. Av någon märklig anledning hade Mossman förhandlat med Combine och på detta sätt räddat Elis liv. Det som hände sedan var förvirrande. Senaste gången de sett henne var i videoöverföringen från det där vinterkastellet. Hon hade antytt något om en stor hemlighet innan hon var tvungen att avsluta sändningen. Han hade inte kunnat utröna vad det handlade om.

G-man vände sig om. Hans sedvanliga flin var som bortblåst. Bakom honom försvann bilden av Borealis och ersattes av schaktets oigenomträngliga mörker.

“Gordon. Världen står på randen av ett fruktansvärt krig. I en annan verklighet har detta redan inträffat, det är därför som jag har letat upp dig alla dessa gånger. Ingen överlever kriget, inte ens jag; men ändå är jag här, intressant, eller hur?”

7 dagars kriget … ©2017 Valve Corp.

Gordon vände sig om och tittade på Alyx, hon låg fortfarande stilla på marken med slutna ögon.

“Jag kan rädda henne”, sa G-man. “Om du tillåter mig. Jag har levt en evighet utan hennes kärlek, och det var ett öde som fullkomligt tillintetgjorde mig. Jag kan rädda dig.”

Något i G-mans ord föreföll väldigt bekant, som om de någon gång tidigare hade haft exakt samma samtal. Den gången hade de befunnit sig på ett sjukhus. Gordon hade legat nedbäddad i en säng och sett den gestalten stå bredvid sängen. G-man hade sträckt ut sin arm och på något sätt masserat igång hans hjärta att han återvände till livet.

Det var omöjligt …

Det märkliga med gestalten på sjukhuset var att han hade haft ett mycket särpräglat utseende. Gestalten hade haft Gordons ansikte.

“Så, nu förstår du det nästan.”

“Vad?”, tänkte Gordon.

“Jag är du, du är jag från olika dimensioner och verkligheter. Detta var det enda sättet jag kunde kontakta dig på och uppmana dig, eller rättare sagt er att …”

Utanför schaktet kom ett öronbedövande dån som skakade om hela marken. Det lät som en explosion. Ett ögonblick senare sögs det tillfälliga skyddet Dog byggt upp rakt ut i natten och blottade dem mot mörkret. G-man sträckte ut armen gjorde en svepande rörelse med handen som bildade en tunn hinna av energi mellan dem och det som fanns där ute i natten.

“Gordon, du måste stänga dina ögon nu”, sa G-man, men Gordon lyssnade inte. Det blixtrade till ett par gånger, sedan öppnades en portal mitt i tomrummet. Den hovrade där ovanför marken en stund innan skarpt ljus och dimma började sippra ut som vätska. Snart syntes konturerna av en figur. Skuggestalten tvekade en liten stund, sedan hoppade den ut och landade med en duns på marken. Medan dimman sakta lättade såg Gordon att det var en människa som stod där framför dem; en kvinna, klädd i orangea byxor och en sliten, vit T-shirt med Arpeture Science logotyp på bröstet. Kvinnan såg ut att att hålla ett vapen i handen, det var en vit cylinder av någon sort med tre utstickande spröt. Gordon ställde sig beskyddande framför Alyx, men ångrade sig direkt. Det här var ingen fiende.

Chell … ©2017 Valve Corp.

Kvinnan skyndade fram till energiväggen, men stannade upp då hon insåg att hon inte skulle kunna ta sig förbi den. Gordon slängde en blick över axeln bara för att upptäcka att G-man var borta.

“Lyssna inte på ett enda ord vad den där varelsen säger till er!”, skrek kvinnan. “Pappa, mamma, jag ska ta er härifrån!”

Hon vände sitt vapen mot schaktväggen och tryckte av, sedan hoppade hon in i hålet som öppnades och försvann. Gordon hann inte reflektera över vad han sett innan han kände hur något slet tag i honom och drog honom baklänges in i mörkret. Det sista han såg innan allt ljus försvann, var hur tårar glimmade på Alyx kind. Hon skulle ligga kvar där i all evighet om han inte hittade en väg tillbaka.