Drömmar och intryck har den där unika förmågan att upplösas efter en tid. Oftast minns man inte alla detaljer i en dröm, och visst är det så att känslan efter vissa upplevelser ebbas ut tills de helt och hållet har försvunnit. Ibland har jag tänkt att man borde säga till sig själv i den där drömmen som man mår bra av att: ”Du måste komma ihåg allt det här …”, men så snart ögonen är öppna på morgonkvisten är taket det första man ser, och allt annat är borta. Det är som om den vita fonden som taket utgör, är ett ark man genast ska fylla i med allt vad man har fått uppleva, men det hinner man aldrig. Allt är ofrånkomligt borta.

Intryck av riktiga platser och människor blir också flyktiga efter en viss tid, och det man trodde man mindes om en speciell person, har kanske krympt ned till en detalj i individens utseende. Ett hängande ögonlock, en sprucken läpp eller varför inte ett fint leende? Minnet hänger ofta upp sig på detaljer för att minnas en helhet. Det har egna drömmar om allt möjligt som hjärnan registrerat.

Bland mina resor över världen har jag vissa kvarvarande intryck. Jag kan ta Italien som exempel. Av någon anledning minns jag alltid först bron från fastlandet över till ön Venedig – Ponte Della Libertà, innan jag minns ön själv i all sin prakt. Mitt första besök till England är för alltid präglat av Dovers vita klippor. Jag glömmer aldrig första besöket i Danmark, när jag och familjen reste över till Köpenhamn från ett blåsigt Helsingborg. Jag minns öldoftande turister, fiskmackor och feta chaufförer med glänsande mustasch. Det faktiska nedtrampet i den danska myllan ligger någonstans i minnets dimmor, men jag tror jag minns en motorväg och bilar som hade släckta strålkastare.

Det hela är lite märkligt . . .

Av mina dagdrömmar minns jag nästan ingenting. Dessa är ofta en blandad kompott av fantasier och tankar, föreställningar och saker jag vill göra, eller borde göra. Ibland håller jag fast vid dem, men alldeles för många gånger måste jag släppa dem fria och återuppta dagens sysslor. Det har hänt att tankar formulerade på dagen dyker upp i drömmarna, men då är de rosaskimrande och betydligt mer intressanta, som om hjärnan vill spela upp ett skådespel för mig. Jag måste erkänna att jag dessa få stunder under natten gärna lutar mig tillbaka, plockar fram popcornen och njuter av den fantastiska resa som presenteras för mig. Jag inbillar mig själv att det är så det går till. På morgonen har jag självfallet glömt allting.