Min bonusdotter är en av världens härligaste personer. Hon ifrågasätter konventioner och normer och kan inför klädbyten säga saker som: ”Jag tycker kanske det är fint att ha fläckar på byxorna, varför måste andra bry sig?” Att hon har en ADHD-diagnos har en viss betydelse, för barn med den här bokstavskombinationen är inte som alla andra, och det är nog tur det.

Hur annars hade jag kunnat få inblick i hennes värld där allting ibland bara snurrar runt; tankar flyger omkring som konfetti och lösryckta detaljer i vardagen är något man måste fokusera på och diskutera; inte senare, utan nu!

Det fina med att vara nörd, som hon själv ibland uttrycker det, är just att man är annorlunda. Vi vuxna tror kanske det är något dåligt att sticka ut från mängden, men inte den här tjejen inte. För någon månad sedan åkte hon till skolan i en vacker folkdräkt vi hittat på en loppis. Hon kände sig stolt och fin, och det är väl självklart att hon ska få bära den. Att vi befinner oss i Skåne och det inte var knugens födelsedag har inte något med saken att göra …

Jag är måhända en nörd själv, med all den fakta om allt möjligt som huserar i min själs alla skrymslen torde jag vara en bra kandidat. Jag älskar att lära mig något nytt varje dag och tycker inte heller det är så där värst farligt om man sticker ut lite. Nördar som hamnar i utanförskap är dock inte lika roligt, för att inte säga dras med sociala fobier som kan vara handikappande och begränsande. Jag tror inte hon kommer hamna där. I vilket fall som helst kan man nog påstå att små avvikelser från ett strömlinjeformat liv säkert är ett intressant liv att leva. Jag borde veta; jag som har skrivit tusen och åter tusen rader som läses av främmande ögon.

Om ett par dagar ska bonusdottern börja på en kommunal musikskola. Det ska bli kul att höra vad hon tycker om notskrift och musikteori. Jag har en viss känsla att hon även denna gång kommer gå sin egen väg. Älskade unge.