Det är enkelt att göra sig lustig över dåliga filmer, postrar och regissörer, men desto roligare att plocka fram de verkligt bra filmerna ur filmhistorien. En sådan film som jag alltid faller tillbaka p  är ”Blade Runner” från 1982 av Ridley Scott. Jag kan aldrig se mig mätt på den. Denne demonregissör kunde en gång i tiden inte göra något fel, men den kreativa ådran och talangen försämras alltid med åren, som vi sett i några av hans senaste filmer. ”Alien Covenant” var för övrigt så pass dålig att jag undrar om det verkligen var Scott som satt i regissörstolen (?)

Vi filmstofiler som minns en värld utan: ”The Matrix” och ”Star Wars – The Clone Wars – The Animated Series” (puh); relaterar ofta, och tycker om, märk väl, de dystopiska framtidsvisionerna där städerna är dränkta i regn och lider av ett konstant mörker. Ofta pekar glittriga skyskrapor mot himlen, ofta flyger farkoster bort i horisonten, och ofta skimrar teknikens vidunder i för- och bakgrund.

Blade Runner fick man allt detta och mer därtill. Vad som började som en novell av författaren Philip K. Dick, skulle sedermera bli en av sci-fi genrens mest betydande verk, för att inte tala om den helt otroliga filmmusiken av den grekiske kompositören Vangelis (Chariots of Fire, The Bounty, Alexander, m.fl.)

Trots att filmen kantades av många problem, som att Harrison Ford och Ridley Scott inte kom överens för fem öre, och att manusförfattare sparkades till höger och vänster, samt att budgeten sprängdes många gånger om – blev filmen något av ett signum för framtiden. Den är en komplicerad mix av Fritz Langs: ”Metropolis” och Syd Meads visionära konstverk (illustratören som bl.a. jobbade med grundskisserna till Star Wars – A New Hope), och utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid, Los Angeles 2019.

Se den, upplev den, och njut.