Jag har inte mycket till övers för den romanticerade bilden av Tempelriddarna som har framträtt i böcker och filmer de senaste 100 åren. Vad många inte vet om är att dessa “Kristus Riddare”, var en skock mer eller mindre utblottade och uttråkade affärsmän som ville leva det goda livet på andras bekostnad.

Hur började det hela kan man undra?

När året var 1118, besökte en adelsman från Champagne i Frankrike; Hugues de Payen – jerusalems Konung Balduin I med en hop av sina bästa vänner i dennes palats. På deras agenda fanns ett förslag att bilda en orden som skulle beskydda de värnlösa pilgrimerna som färdades till det heliga landet. Balduin I blev så till sig av förslaget att han accepterades deras märkliga plan och gav order om att deras nya fäste skulle byggas ovanpå ruinerna av Salomos tempel. På den här tiden kallade de sig själva för: “Kristus Fattiga Riddares Orden Av Salomos Tempel” och var riktigt tuffa jäklar, om man ska tro på ögonvittnesskildringar.

Forskare har i århundraden sökt att finna något dokument eller bevis som styrker att riddarna verkligen agerade livvakter åt pilgrimer, men några sådan bevis har aldrig kunnat plockas fram, vilket betyder att hela företaget, med största säkerhet, var en täckmantel för något man inte ville gå ut öppet med.

Under de första åren gjorde man inget större väsen av sig i Jerusalem. Riddarna satt i sitt slott och häckade, förutom på nätterna då man vet att de grävde i de gamla ruinerna efter hemliga skatter; skatter som redan innan de befann sig i Salomos tempel, var lika ökända som legenden om frälsaren, den skäggiga mannen som alla, mer eller mindre, hade blivit besatta av. Tempelriddarna var dock besatta av en annan sak, och det var “Mammon”; ett namn som ursprungligen kom från arameiskan och betydde “rikedom”.

Vad Jesus tyckte om pengar och människors dyrkan av den berättade han i sin bergspredikan:

“Ni kan inte tjäna både Gud och mammon …” (Matt 6:24)

– men visste kunde riddarna det. De kunde göra precis som de ville.

Konspirationsteoretiker älskar att fabulera över Tempelriddarnas kläder och symboler. De har upptäckt om man viker ihop de fyra delarna av Tempelriddarkorset, så bildas det en pyramid, och denna pyramid – i sin första upprinnelse, har anknytning till kulten om solguden: “Shamash”, som var en sorts orakel- och rättvise gud i den mesopotamisk mytologin. Som vi alla historieälskare vet, fanns det redan en civilisation i Sumer år 3200 f.Kr., vilket innebär att det fanns en Gud före den kristna guden.

Vad var det som stod i den heliga skrift igen?

“Du skall inga andra gudar hava jämte mig …” (Mosebok 20:3)

Tempelriddarna verkade alltså tro på den första guden, inte ersättningsguden som kom ett par tusen år senare.

Tempelriddarorden växte sig ganska snart stor och stark och blev en mäktig organisation i det förvirrade Europa. Deras maktkamp med världen gick inte den katolska kyrkan förbi som försökte påvisa att riddarna var under deras makt. Detta var långt från sanningen. I själva verket blev de Vatikanens fienden, detta pga. att Tempelriddarna skapade ett eget världsomspännande imperium och hade stora ambitioner och planer på att kväsa allt motstånd, även kyrkan, men dessa planer skulle snart grusas.

I bannbullan (påvliga kungörelse): “Vox in excelso” skrev påven Clemens V att orden skulle upplösas, och gjorde så med omedelbar verkan efter anklagelser om homosexualitet, heresi och avgudadyrkan. Fredagen den 13:e (olycksdagen) år 1307, arresterades alla Tempelriddare i Frankrike. Man konfiskerade deras tillhörigheter och egendomar och tog deras pengar. Med denna blixträd trodde man att man hade förstört Tempelriddarnas ekonomi för alltid. Inga pengar, inget imperium, trodde man.

Tempelriddarna hade haft på känn att något var i görningen och ville gömma undan sin viktigaste skatt, den s.k. “Förbundsarken” som enligt sägnen skulle innehålla de lagtavlor som Moses fått från Gud vid berget Sinai. De gömde arken i en kärra med hö och transporterade den från Chartres till Genua, och sedan vidare med båt till Italien där man gömde den i en kyrka i Taormina på Sicilien ett kort tag. När stormen hade lagt sig, förde man den till en krypta på ön Ortygia där den skulle invänta “den yttersta dagen”, då mänskligheten skulle få sin dom.

Vilken fantastisk historia det är. Man känner en oerhörd lust att veta mer om deras motiv, men historieböckerna kan bara avslöja så mycket.

Jag tror att berättelserna om deras gärningar är delvis sanna. Om Tempelriddarna verkligen hade arken i sin ägo, var de förmodligen mer intresserade av dess monetära värde, än dess religiösa. I vilket fall som helst har arken aldrig hittats, och det som återstår av den forntida stormakten är sägner och legender samt vatikanens lögn. Ingen kan tygla den som är girig.

Kristus Fattiga Riddares Orden Av Salomos Tempel – dog inte av någon demons hand, utan av en mänsklig; den som aldrig kan få nog av makt eller guld.