Vi må vara olika alla vi människor på jorden, men det finns en sak vi inte kan leva utan, nämligen kärleken. Allt vi företar oss mellan vaggan och graven, förutom de primära mänskliga behoven, handlar om att få uppskattning, bekräftelse och värme. Om man vill se livet i ett krasst och naket perspektiv, är kärleken egentligen det enda meningsfulla. Allt annat man sysslar med kan vara just tidsfördriv. Saker och ting blir genast lite komplicerade när man börjar tala om vad för slags olika kärlekar det finns, och vad för slags saker man kan älska.

De flesta kan nog sälla sig bakom beskrivningen att kärlek är som mest meningsfull när den är ömsesidig, men det hindrar oss inte att älska “enkelriktat”. Man kan för exempel älska att köra sin bil, men bilen älskar dig inte tillbaka, den är ett ting och då kan man skönja att det är en sorts metafysisk kärlek man erfar; en kärlek som i egentlig mening handlar om att man har ett hjälpmedel som hjälper en att uppleva frihet eller kanske styrka.

När jag tänker på kärlek idag har min syn på den förändrats drastiskt de senaste åren. Dels beror detta på mina egna erfarenheter inom området relationer. Jag har upptäckt med mycket smärta i bagaget, att vi människor är duktiga på att övertala oss själva att tro det ena eller det andra. Så snart våra inneboende behov av närhet pickar på det undermedvetna, söker vi oss frivilligt, eller ofrivilligt, till någon eller något, vi tror kan lätta på de jobbiga känslorna. Alldeles för ofta stöter vi på hinder under denna sökan, och ibland når vi inte ända fram. Många av oss upptäcker, eller inser, att vägen till eufori knappast är enkel, och börjar ifrågasätta vår styrka. Att våga älska kräver stort mod, för det finns inget som säger att den eller det man älskar, kan eller vill ge något tillbaka.

Nobelpristagaren i litteratur (2011), Tomas Tranströmer publicerade en fin dikt år 1989 som hette: “Romanska bågar”. I den kunde man bl.a. läsa:

“Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Ur diktsamlingen “För levande och döda”.

När Tranströmer beskriver den romanska kyrkan, är det inte enbart den fysiska kyrkan han pekar på, utan även den själsliga, den som i egentlig mening inte har något med religion att göra. Änglar, så som den som beskrivs i dikten, behöver inte heller vara fantasifoster; dvs. lättklädda kvinnor i vita lakan med fladdrande vingar; utan det kan också vara en insikt, en förståelse om hur allting hänger ihop.

Jag har haft många samtal med brustna hjärtan genom årens lopp, och de har lyssnat på mina berättelser. Varför jag och “hon” (vem kvinnan nu än var i mina berättelser) – inte kunde få ett liv tillsammans är inte det viktiga. Det viktiga är smärtan och processen som lärde mig något om mig själv. Jag kan längta och beröra, men jag kan även älska och förlora.

Det kvittar var vi kommer från, var vi står i livet eller vad vi har för politisk hemvist; vi har samma adress i hjärtat. Skriv ett brev och du får ett tillbaka, garanterat tillslutet med en kyss.