Sommaren år 1997, bestämde jag och min ex-fru, samt mina svärföräldrar att vi skulle ut i Europa på en gemensam semester. På pappret såg allting fint ut. Vi skulle annektera den region i mellaneuropa á alla skåningars vägnar som går under namnet “Tyrolen”, och ha det – som det heter på svenska modersmålet, mysigt.

När man har det mysigt finns det ett par kriterier som måste infrias, men jag kommer till det lite längre fram.

Vi höjde segel (satte oss i en sossecontainer, en gul Vovlo 740), en fredag minns jag att det var, och ämnade att först sätta skräck i danskarna när vi hade tagit oss över sundet, och sedan erövra land för land. Min svärfar var en mustashprydde herre som var lika finlemmad som en atlet, men hade, pga. av ett långt och arbetsfört liv, en lite framåtböjd hållning som förde tankarna till Ringaren i Notre Dame. Detta var inget han på något sätt stördes av. Han brukade skämtsamt säga:

“Frugan landade på mig imorse igen …”, eller: “Vem hade kunnat tro att det var så jobbigt att släppa lik i svarta sopsäckar på nätterna!?”

Humor hade han, och det var bara en av hans fina egenskaper.

Så snart vi anlände till Danmark, körde vi lite fel efter ett par timmar. Detta var på den tiden då man inte hade GPS:er i bilar utan fick förlita sig på kartor och kaffeberusade hjärnor. Jag tror vi hamnade i Ribe eller Tönder på något sätt och försökte leta upp någon glad dansk som kunde ge oss rätt färdriktning. De första danskarna var inte tillmötesgående. De bad oss dra åt fanders, varpå min svärfar skrek tillbaka:

“Jag känner ingen Anders!”

Efter en spontanfika vid ett grustag stannade en hurtig dansk på sportcykel bredvid oss för att kolla läget.

“Vet du bästa vägen till Berlin?”, frågade vi, och han tittade på oss med en uppsyn som sade allt: Hade det inte varit smart att kolla upp det innan ni åkte!? Det hade vi, men vi var ändå lite vilse och berättade att slutmålet bl.a. var Venedig och Lignano. Han sträckte ut armarna som om han ville omfamna oss alla, tydligen var hans fru från Italien och han visste aaaallt om Italien.

“Kör rakt fram och sväng till vänster, styr nosen mot Puttgarten. Välj A1/E22 från Puttgarten förbi Hamburg, ta sedan A7/E45 förbi Hannover och Kassel till Würzburg. Där tar ni A3/E45 till Nürnberg och sedan A9/E45förbi München. Vid Rosenheim kör A93/E45/E60 mot Innsbruck och Verona. I Österrike heter vägen A12/E45/E60. Vid Innsbruck ta A13/E45 mot Bolzano och Verona. I Italien heter vägen A22/E45. Vid Verona fortsätt samma väg mot Modena där du tar A1/E35 förbi Bologna och till Florens (Firenze).”

“Men, vi ska inte till Florens!?”

“Det är vad ni tror, haha haha haha.”

Nåväl. Fick lite hjälp på traven och fortsatte vår färd. Mil efter mil passerade och just som vi trodde vi hade kommit rätt, insåg vi att vi hade kört för långt, för snett, eller för brett. Det blev liv i luckan och saliven stänkte. Nävar höjdes i luften och grogrunden till min och ex-fruns skilsmässa grundlades säkert där.

Jag vet inte hur det gick till, helt plötsligt befann vi oss ute på Bundesautobahn. Medan mitt imaginära hår fladdrade i vinden och jag såg en trevlig semester framför mig, insåg vi att vi hade spenderat större delen av dagen på villovägar. Det var bara att inse att vi skulle bli tvungna att övernatta någonstans och fortsätta köra vidare dagen efter.

Något klokt ljushuvud i vårt sällskap tyckte vi skulle köra in i Berlin och hitta adekvat hotell / motell där, och det förslaget röstades fram på fyra sekunder. Vi följde vägskyltarna och hamnade i någon loop på Berliner Ring. När vi väl kom in till de centrala delarna var klockan runt 22.00 på kvällen och vi var lika trötta som vi var förbannade på allt. Vi stannade till på en mack någonstans och lättade på trycket. Just som bilen stod och höll på att bli tankad, kom en skåpbil in på området i hög fart och körde rakt in i häcken på vår bil. Föraren hoppade ur och gestikulerade. Att han krockat med vår bil berodde på att han pratade i telefon och inte varit uppmärksam på vägen.

Någon kallade på polis, och vi stod sedan och stirrade på hattbärande män i uniformer medan de antecknade detaljer om ”scenen”. Chauffören i den andra bilen lade inte ned sin telefon utan bara babblade på. När poliserna och den talföre mannen hade försvunnit insåg vi att vi kunde glömma vår semester. Hela bakluckan var intryckt och det gick inte att stänga bagaget längre. Vi virade ihop eländet med någon tråd och satte oss i bilen igen.

När vi körde ut på Berliner Ring igen var det med tomma hjärtan. Bakom oss flög underkläder ut från den öppna luckan och målade de tyska landskapet neonrosa. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men någon gång under den tidiga morgonen befann vi oss i Danmark igen. Vi letade upp ett fik och sjönk ned i våra stolar helt utmattade. Det kändes som om vi hade farit till en annan planet. När den sparsmakade frukosten dukades fram och servitrisen undrade om vi ville ha mjölk i kaffet, började vi bara skratta. Det var inte ett elakt skratt, utan ett befriande skratt.

Vi kom inte till Italien den gången, men vi hade i varje fall övat lite på att köra fel, och det var mysigt på sitt sätt när allt kom omkring.