Vissa människor läser aldrig böcker. Detta förefaller vara väldigt konstigt för oss som läser allt vi kommer över, men det är faktiskt så att det finns människor som inte får ut någonting av litteratur eller böcker överhuvudtaget. Jag tror det beror på att de aldrig har sugits in i en berättelse eller har förmågan att koppla bort verkligheten på det sätt som vi läsare har blivit beroende av.

Jag minns den första bok som fångade mig från sida 1, och det var ingen mindre än den produktive Olov Svedelids ”Mor är ingen häxa” från år 1979. Raskt läste jag ut hans bok ”Slottet brinner” (1984), och sedan en specialversion av Alexander Dumas ”Greven av Monte-Cristo” med bilder från någon, vid det här laget – okänd filmatisering. Jag slukade Kai Hermann och Horst Riecks bok ”Vi barn från Bahnhof Zoo” (den har även titeln: Gänget i tunnelbanan / Christiane F.).  Jag upptäckte Dean R. Koontz via boken ”Phantoms” (1983) och köpte alla tillgängliga böcker. Stephen King var näste författare på tur, sedan Ray Bradbury, m.fl. Klivet till Norman Mailers ”De nakna och de döda” (1948) är kanske lite oväntat, men efter ett stort antal böcker ville jag läsa lite djupare och mer filosofiska böcker. Då och då, eller ganska ofta om sanningen ska fram, djupdök jag i poesi. Jag har läst allt av Rainer Maria Rilke, Seamus Heaney och T.S. Eliot, men jag har ännu inte vågat mig på J.R.R. Tolkien.

Så har det rullat på i stort sett hela mitt liv. Den ena författaren leder till ett annat intressant författarskap, och så här i backspegeln måste jag rekommendera två favoriter: Andrew Miller och Rose Tremain. Den förstnämnda skrev jag ett brev till för massor av år sedan och tackade för oförglömliga karaktärer. Han svarade till min stora förvåning och bad mig hålla utkik efter fler böcker i framtiden, vilket han självfallet har levererat.

Just nu läser jag verk av Jean Echenoz, Melker Garay och Paul Auster och sommarens något dystra moln håller sig på avstånd.