Berlin … Säg det stadsnamnet högt för dig själv och du tänker antingen på andra världskriget eller Angela Merkel. I andra fall tänker du kanske snarare på maträtten Königsberger klopse eller Berlinmuren; det kalla krigets söndervittrade fallos som bara orsakade splittring och död, för att inte säga en mycket annorlunda värld för alla dem som behövde leva i en kontinuerlig, politisk kris.

Jag kom hem från Berlin igår och satt just på tåget och rannsakade mig själv om vad jag egentligen tyckte om Tyskland och tyskarna. Jag kom fram till att jag är ganska splittrad när det kommer till mina åsikter om landet, det handlar främst om vad jag baserar dem på. Visserligen har jag varit en flitig resenär genom åren, men Tyskland har av någon anledning aldrig varit tillräckligt attraktivt för mig att besöka. Märk väl, dessa ord kommer från en person som älskar den tyska konsthistorien, och det är nog där skon klämmer. Jag är intresserad av den tyska kulturhistorien, dock inte så mycket av det moderna Tyskland. Jag antar att hela landet, av huvudstaden att döma – är en ihoplappad kuliss, för det är ju oftast så att detaljerna är avslöjande.

Som småbarnsförälder i en storstad, ser man sannerligen mer av de dåliga sidorna än de goda, och man kommer på sig själv med att svära, inte en gång, utan flera gånger över hur dumt det är att inte ha fler hissar i tunnelbanesystemet. Hur fina barnvagnar än kan vara, och praktiska, finns det ställen de bäst bör undvika. Hur är det egentligen med tyskarnas illvilja att prata engelska? Har den någon historisk koppling, eller är man helt enkelt mer förälskad i sitt eget språk än det som pratas av de forna fienderna?

Jag får låta saken bero ett tag; minnas solen och de stora gatorna, och barnen som höll mina händer medan vi gick mot affärerna där allting kostade 1 euro.