Engelsmannen Joseph Carey Merrick (John Merrick) blev odödligförklarad av regissören David Lynch när filmen: “The Elephant Man” släpptes år 1980. Filmen beskrev på ett mycket ingående sätt Merricks öde som människa med sjukdomen “neurofibromatosis”. Sjukdomen går enklast att förklara att det är ett tillstånd där kroppens celler “tillverkar” tumörer av olika slag. När deformiteterna sprider sig över kroppen, orsakar de den drabbade svåra plågor, både fysiska och sociala.

David Lynch har som regissör aldrig varit rädd för att göra mörka och öververkliga filmer, men i fallet med Elefantmannen, visade han att människors rädsla för dem som ser annorlunda ut är surrealistiskt nog.

I hela vår kulturella vokabulär har vi alltid jämfört saker med varandra för att de på så sätt ska få någon betydelse, eller om man så vill, en plats. Skönhet har aldrig gått att kategorisera hur mycket man än försökt, i slutändan är det ändå aldrig bara utseendet som räknas. Barn är medvetna om “inre skönhet” så snart de har fötts, och skyr inte ett fult ansikte, detta pga. att de inte lärt sig samhällets normer och regler.

I Frankrike, under upplysningstiden, dvs. runt mitten av 1700-talet, introducerades det i de finare kvarteren: “Enkyklios Paideia”, som ordagrant betyder allmänbildning. I dessa texter om vad varje man skulle veta, blev man tvungna att avgränsa världens stoff för att på så sätt kunna skriva ett par saker om olika ämnen. Denis Diderot (1713 – 1784), var en av initiativtagarna, som närd av den materialistiska skolan vill utökat sitt författarskap.

Enligt medhjälparen Jean le Rond d’Alembert var målet med encyklopedier att:

“… klarlägga det mänskliga vetandets inbördes ordning och samband, samt en på förnuftet grundad ordbok, där alla vetenskaper, konster och hantverks grunder och natur skall presenteras.”

Det var inga små ord han formulerade, men han glömde bort att nämna för samtiden, för att ett sådan stort företag skulle kunna ros i hamn, var man tvungen att på ett medvetet sätt välja ut den information om något ämne som man själv tyckte var bra. Vem i hela världen skulle egentligen våga säga att han eller hon talar för hela mänskligheten? Man förstår att detta inte håller hela vägen, även om det är accepterat.

Jag tror att John Merrick vid slutskedet av sitt liv (1862 – 1890), inte längre brydde sig om vad människor ansåg om hans utseende. Jag tror att han, liksom Michael Jackson (som försökte köpa hans skelett i mitten på 1980-talet), sökte någon att identifiera sig med. Om det var mänskligt eller inte var förmodligen inte det viktigaste, för mänskligheten hade sedan länge visat sitt riktiga jag.

“Tis true my form is something odd,
But blaming me is blaming God;
Could I create myself anew
I would not fail in pleasing you.
If I could reach from pole to pole
Or grasp the ocean with a span,
I would be measured by the soul;
The mind’s the standard of the man.”

John Merricks träffsäkra dikt om livet…