Inget är skrivet i sten; varken människors öden eller världens temperament går att förutsäga. Om vi hade haft förmågan att rikta blicken ett stycke tid in i framtiden, tror jag vi hade råkat trigga fler olyckligheter än vad våra små hjärnor hade kunnat hantera. Vi hade letat sätt att mjölka denna begåvning, och när så alla människor visste vad de skulle göra i framtiden, skulle vi börja sälja biljetter till deras riktiga förgångna.

I en av mina favoritböcker “Lycka ™” av den kanadensiske författaren Will Ferguson, ställs en man inför ett vägval. Han måste välja om han ska ta livet av en guru för att på så sätt rädda världen från komplett lycka, eller låta honom få leva, och se världen förgås i ett evigt tillstånd av eufori och belåtenhet.

Det låter kanske som en märklig bok, men den ställer den där viktiga frågan om vad som skulle hända om alla människor på jorden var lyckliga. Ferguson resonerar att ingen skulle bry sig om pengar längre, för om man har allt som man behöver, finns det ingen anledning att ha likvida medel för att köpa något som man inte behöver. Vidare skulle ingen bry sig om sitt jobb längre, för det är ju så att majoriteten av individer som jobbar gör det för at få pengar, och om dessa människor hade tillgång till mat och husrum, och livets alla nödvändigheter, skulle de utebli från sina slentrianmässiga jobb och gå och fiska istället. När massor av tid helt plötsligt fanns till deras förfogande, skulle de sitta och njuta av att inte göra någonting, och bara vara lyckliga tills de dog.

Det låter inte som en värld som vi skulle vilja ha; eller? Vore det så fel att bara sitta och rulla tummarna hela dagarna, kyssa sin älskling och se solen gå upp och ned, och sedan gå upp igen och sedan ned igen…

Action… Det är något som de flesta av oss är beroende av. Vi vill kasta oss framför ett tåg för att sekunden innan det oundvikla slutet bli transporterade till en annan dimension där glasögonprydda forskare springer omkring med kofötter och bankar vett i enögda varelser från andra världar. Vi vill dyka ned i ett djupt hav och slåss med Splicers (fulingarna i spelet Bioshock) – och kasta tunnor på storasystrar, vi vill rädda världen och nästan själva dö på kuppen, detta, ger oss mening med livet.

Senaste gången jag var lycklig, var för ett par timmar sedan. Jag kände hur det kittlade i tårna, jag kände värmen i bröstet och drog på läpparna så att tänderna syntes. Förmodligen såg jag ut som en idiot, men hellre en lycklig idiot än en sådan där, s.k. man i antropomorf kokong i skräddarsytt skinn som går omkring och nickar i samhället.

“Gud, vad vi har det bra”, säger den lycklige mannen på sitt olyckliga jobb och vinkar med handleden utan att tro på sina egna ord. Han menar egentligen att han vill tro att han själv är bra. När han kommer hem sover han dåligt och duschar sängen med sin illvilja för ingen verkar bry sig om hans missnöje. Det vore något för oss, tänker jag, en befrielse från denna värld, men det kräver att vi är olyckliga för att tänka sådana tankar.