Den eviga skönheten Norma Jeane Mortenson, eller som vi mest är vana att kalla henne Marilyn Monroe (1926 – 1962), levde ett kort men intensivt liv i rampljuset. Från de tidiga fotomodelljobben till de kultförklarade filmerna, var hon, under större delen av sitt vuxna liv, en kvinna som sökte sitt ursprung och sin plats i världen. Trots att hon gav sken av att vara en harmonisk och glamorös stjärna, var hon stundom en mycket deprimerad och ensam individ som snart blev beroende av smärtstillande medel för att kunna klara av den stora pressen från media och sina barndomsminnen.

Man har mest talat om hennes utseende och utstrålning under årens lopp; anmärkt på den fylliga barmen, den kurviga figuren och den utpräglade sexigheten, men aldrig riktigt fokuserat på hennes personlighet. Detta har redaktörerna Stanley Buchthal och Bernard Comment försökt att ändra på i sin bok: “Marilyn Monroe – Fragment (dikter, dagboksanteckningar, brev)”.

Jag hittade boken på biblioteket förra veckan och läste raskt igenom den för att sedan ligga och stirra upp i taket en bra stund och fundera över människan och ikonen Marilyn.

Marilyns egna anteckningar och texter, skrivna mellan åren 1943 och 1962 – är magiska och mänskliga, för att inte tala om många av hennes ansatser till dikter som blottar ett extraordinärt känsligt psyke som var väldigt medvetet om sin omgivning.

Hon skrev år 1958:

“Look,
the meadows are reaching –
they´re touching the sky.
We left our outlines on the crusched grass.
It will die sooner because we were there…”

Den som inte känner till hennes livshistoria har kanske svårt att läsa mellan raderna, men det övergivna barnet (hennes mor kunde inte ta hand om henne pga. psykiska besvär), iakttar både det förgågna och nutiden med en sorts dämpad resignation; livet, så som hon ser det, kan aldrig bli bättre än vad det är, men ändå kommer hon aldrig sluta längta och leta efter lyckan.

Marilyn gifte sig tre gånger, och varje äktenskap inleddes med en stor förhoppning om att det skulle vara för evigt, men ödet ville annorlunda, och några barn kom aldrig till världen. Kanske var det de två missfallen i äktenskapet med den berömde författaren Arthur Miller (1915 – 2005) som blev de slutgiltiga ärren i hennes drömmar om att bli en mor?

Den annars så ofta samlade Marilyn vi sett på film och i intervjuer, förefaller vara en diametral motsats till den oorganiserad person jag ser framträda i faksimilerna i boken. Hennes skrivstil i diverse anteckningsböcker och på papper, är på gränsen till kaotisk, men mycket intressanta. Orden hon formulerat i hjärnan är ibland grupperade i små klasar, och pilar och linjer ringar in och exkluderar meningar och strofer hon tycker passar bättre på andra ställen. Det är som om hon med hjälp av pennan söker att finna en kontroll hon inte har i verkliga livet; för alla har en åsikt och uppfattning om stjärnan Marilyn Monroe, men hon, Norma Jeane, är alltid missförstådd och full av insikter om sitt livs begränsningar.

När hon befinner sig i London år 1956 för att spela in filmen “Prinsen och balettflickan” med Laurence Olivier, smygläser hon maken Arthur Millers dagbok och förfäras av hans innersta tankar. Han undrar smått uppgivet om han älskar henne, och uttrycker även en vis besvikelse över hennes uppträdande i sitt yrkesliv. Marilyn drar sig undan och låter tårarna flöda. Hon fattar pennan och skriver med slarvig handstil på ett tunt papper:

“…I know from life,
one cannot love another,
ever, really.”

Det har nu snart gått mer än 50 år sedan Marilyn dog, men hon finns fortfarande kvar här hos oss i vårt kulturella psyke. Vi är som barnet hon en gång var, som motvilligt släppte sin mors hand för att kliva ut i regnet. Vi beundrar och älskar de sköra; ikonerna som förhärligar livet; för de berättar ibland så mycket mer för oss om oss själva, än vad våra egna liv förmår.

_ _ _
Titel: Fragment – dikter, dagboksanteckningar, brev
ISBN: 9789113037196
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 269
Format: Inbunden
Utgivningsår: (Sverige) 2011

IEGOCENTRISKT BETYG: