Jag blev väldigt förvånad när jag läste betygen som kom i samband med att Rage släpptes mot slutet av år 2011. Det var ju när allt kom omkring ett spel från id Software, spelutvecklaren som skapat den moderna FPS-genren med klassiker som Doom och Quake. Jag köpte inte spelet dag 1 när det kom ut, utan spelade det drygt två år senare, och ville då ta reda på hur det låg till; dels på den grafiska / tekniska punkten, och dels den rent konstnärliga / spelmässiga upplevelsen.

Det skulle visa sig att kritiken och de låga betygen var befogade, så till den grad att självaste John Carmack gick ut och bad om ursäkt för att PC-releasen hade varit så undermålig. Detta berodde inte på att de inte kunde hantverket, de hade helt sonnika lagt krut på versionerna som skulle hamna på ett visst par ökända spelkonsoler. Tim Willits från id Software skyllde på AMDs och Nvidias drivrutiner och lär ha sagt att problemen spelare upplevde var:

“… mostly out of our control.”

Ett par PC-patchar senare (ett par år senare), torde spelet vara fint som snus; rättare sagt, nästan fint som snus. Trots löftet om 60 fps på varje plattform var det troligtvis enbart Xbox 360-varianten som fick det infriat, men Carmack svor att man i varje fall höll sig till 30 fps på konsolerna. Jag lyckades med konststycket att ha 50+ fps under nästan alla mina spelsessioner på PC. De gånger då spelet verkligen segade ned till 15 – 25 fps, var då man bytte stadsmiljö till utomhus- och körmiljö. Trots flertal uppdateringar, kvarstår problemen.

Det lilla behändiga programmet “Fraps”, hjälpte mig att kolla hur det var just på fps-punkten, och jag kunde avläsa dessa resultat:

Frames: 193
Time: 3244ms
Avg: 59.494
Min: 58
Max: 61

Kanske berodde mina resultat på Nvidias drivrutin: “306.97” som jag använde på min förra speldator (numera är denna dator nedpackad i en låda). Den senare drivrutinen som spelet skulle testas på, version: “310.90”, funkade inte alls med Windows 8 64x. OS:et startade inte och jag fick återställa datorn, vilket inte var så där värst trevligt. Spelet är inte testat på Windows 10.

Rage är till det yttre ett helt vanligt fps-spel som hämtar sina influenser från dels Fallout-serien och dels sina egna spel, och varför inte Mad Max-filmerna med sina rostbruna omgivningar och knasiga karaktärer (?) Man kan inte hävda att Rage innehåller steampunk med en twist; det mesta handlar om att överleva och springa / köra ärenden genom förstörda landskap och döda mutanter som har stulit provisioner eller öl.

Det senarenämnda, köruppdragen, påminde mig starkt om upplägget iIllusion Softworks “Mafia”-spel från år 2002, men även “Mafia II” från år 2010, minus mutanterna. Kort och gott var det kul ett par gånger, men när man sedan tävlade ett par hundra matcher mot en relativt optimerad ai för att kunna uppgradera sitt fordon, då slokade mungiporna och man (jag) blev uttråkad.

De första minuterna i spelet förklarar premisserna för spelvärlden som vi ser den utan att vara alldeles för ingående. En asteroid som namngetts:“99942 Apophis” – har ödelagt större delen av jordklotet år 2029, och de fåtal människor som har överlevt är utspridda i stora delar av världen.

När vi dyker upp i spelet, har det gått 106 år efter den stora katastrofen, och vi får veta att vi är en “Ark Survivor” som har legat nedfryst / nedsövt i över hundra år tills det var säkert att poppa upp igen (hej Destiny). Vad som följer sedan är en tämligen ofta berättad historia om överlevaren / den starke, tyste hjälten som försöker hitta sin plats i kaoset.

Det första som slår spelaren är att grafiken är … väldigt bra. Visst är vissa texturer lite suddiga på nära håll, men dessa problem dras alla spel med; överlag renderar “id Tech 5” – motorn snygga landskap och väldigt fina inomhusmiljöer, men motorn var / är långt ifrån att konkurrera med säg Frostbite eller CryEngine. Samtidigt som den är ett vasst verktyg, märks det att andra spelutvecklare tänker åt ett annat håll. Carmack har på gott och ont (på den tiden det begav sig) – stagnerat i det glada 1980-talet, därför ser spelet unikt ut och dras med en del tillkortakommanden. Bör jag nämna fixerade skuggor och rasterade bilder här och var. Animationerna var väldigt bra, så även bilarna som deformeras när man kommer i luven med någon.

Världen som vi bevistar är väldigt liten, men den vill ge intryck av något större. Om jag jämför landskapets storlek med det som fanns i Fallout 3, innehar Rage kanske 10%, kanske mindre; av denna storlek. Det tar som oftast ett par sekunder att köra från start till mål, och då har man hunnit svischa förbi små miniversioner av Grand Canyon och allt vad det ska föreställa. Känn dock inget missmod, det är lite småsmysigt med denna design, man kommer ju snabbt fram och kan knappast tala om transportsträckor.

Det finns lagom många vapen att leka med, och de flesta gör sitt jobb väl. Om man hänger läpp för att det inte finns fler framtida vapen (lasrar och dyl.), kan man glädja sig åt det faktum att vissa av leksakerna har många olika slags ammunitionstyper. Med en enkel knapptryckning (CTRL), skiftar man ammunitionstyp och kan få ett mycket användbart verktyg i knepiga situationer.

Den som har föreställt sig att Rage är ett sandlådespel typ Far Cry-spelen, blir väldigt besviken. Det märks att id Software försökte göra något nytt med sitt spel, något de aldrig hann sig bemästra, för Rage 2 lyser fortfarande med sin frånvaro.

Jag gillade det stundvis snabba tempot, de enerverande fienderna. Jag gillade även den stämningsfulla atmosfären och bandesignen. Det som störde mig mest var att vissa dörrar gick att öppna, medan de flesta förblev stängda. Man ville ju veta vad som fanns där på andra sidan (loot fever!).

DLC:et: “The Scorchers” som kom ett tag efter att huvudspelet hade släppts, hann jag också spela innan den gamla datorn fick säga tack och hej. The Scorchers gjorde inte spelet mycket större, utan gav lite mer av allt (samt fyra, små uppdrag), men främst så öppnade det upp ett par områden i spelet man inte hade åtkomst till tidigare. Andra saker som var lite småtrevliga var påskäggen som sneglade tillbaka på id Softwares tidiga spelhistoria, och ett par minispel här och där, där man kunde vinna lite extra pengar att spendera på sandloppor och förorenat vatten.

Allt som allt, gav Rage mig många timmars trevlig underhållning och är ett spel jag kommer spela om någon gång i framtiden igen.

IEGOCENTRISKT BETYG: