Hela vägen från Ryssland, Ukraina, närmre bestämt från spelstudionAction Forms (Carnivores 1 & 2), kommer det otippade survival-horror spelet “Cryostasis: Sleep Of Reason”. Jag hade inte haft vetskap om dess existens speciellt lång tid innan jag spelade det för ett bra tag sedan, utan hade enbart sett små filmsnuttar här och där på nätet som var bra. Det som fångade min uppmärksamhet från första början var själva utgångspunkten för storyn, i det här fallet Nordpolen; en av de kallaste regionerna i Sverige, ursäkta, jorden.

Kyla, fastfrusna skepp i isen samt en drös med odöda är ingredienser ingen sann gamer kan hålla sig ifrån. Vi som har tittat på varje avsnitt av The Twilight Zone eller The X-Files, vet att vad som helst kan hända i skymningszonen och att sanningen verkligen finns där ute. Därför känns det speciellt kul för mig som inbiten fan av genren att förlusta mig i ett äventyr som lovade att skrämma strumporna av mig och erbjuda något som många spel aldrig har klarat av, nämligen isande skräck.

Cryostasis: Sleep of Reason – handlar om den otursförföljda kärnkraftsdrivna isbrytaren: “North Wind” och vad som hände / kommer att hända med dess manskap någon gång år 1969 då det fastnade / fastnar i de farofyllda ismassorna. Märk väl att jag skrevhände – kommer att hända, detta ska jag komma till lite senare i recensionen.

Vi spelar spelet genom Alexander Nesterovs ögon; en metrolog som har fått i uppdrag att undersöka vad som hände med North Wind många år tidigare. Nesterovs nutid är år 1981, men hans uppdrag kommer att föra honom in i en alternativ verklighet där ingenting är vad det verkar. Till sin hjälp har han i början av spelet ingenting anmärkningsvärt förutom sina frusna nävar. För att överleva de iskalla bredgradderna kan han i stort sett bara göra en sak, värma sig på värmeledningar som är utspridda på lite olika ställen på det gigantiska skeppet och slåss för sitt liv med de redskap / vapen han får tag på.

Redan där, i början av spelet, märker man att spelet är annorlunda från vissa icke namngivna föregångare. Inga powerups så långt ögat når, och på något ofullkomligt och nördigt sätt köper man premisserna utan att höja på ögonbrynet. Vapen tillkommer dock snart, och efter att ha fått dänga omkring med knytnävar och olika metalstycken á la “Vin Diesel” i Chronicles of Riddick, får man tag på yxa, gevär och lysraketer. Alla vapen och tillhyggen har sina för- och nackdelar, och man får många chanser att använda sig av dem.

Vapnen är få men de funkar i de lägen de behövs. Tre gevär och en kulspruta är det bästa man får till hands. Man ska inte föreställa sig rekyl och ljud i samma klass som F.E.A.R. eller Battlefield 4; ty dessa vapen är inte amerikaniserade / svenssonfierade; filtrerade genom Hollywoods uppfattning om hur det bör låta. De låter ryska, och det borde vara förklaring nog.

Stämningen på skeppet är kuslig. Inte Aliens kuslig eller Deadspace kuslig, utan enbart obekväm och kall. Spelmotorn använder sig avNvidia PhysX och låter texturerna komma till sin fulla rätt, dock är dessa inte av de mest avancerade slaget. Hjul är lite fyrkantiga, ljusen ibland lite missriktade, men iskänslan är bra och påminner lite om det man fick uppleva i näst sista akten av CryTeks Crysis, dock slipper man hela det frostklädda visiret som höll på att göra mig galen, Vår huvudperson (Nesterov), får istället andnöd och måste snabbt få tillgång till värme om han inte vill dö. Animationerna är helt godkända och har inga konstigheter för sig.

Allteftersom handlingen fortskrider, inser vi att vi måste hålla huvudet kallt (skämt åsido) – för att komma ut ur skeppet med livet i behåll. Saker och händelser som påkallar vår uppmärksamhet har alla sin kärna i de händelser som orskade skeppets haveri. Kaptenen och hans manskap är inte på god fot, det får vi veta, och efter ett ödesdiger misstag har kaptenen satt allas liv på spel, en händelse som är grundstommen i spelets narrativ.

Alla berättelsedrivna spel i historien har haft för vana att ställa till det för sina huvudpersoner, på den punkten är Cryostasis tämligen förutsägbart, men, och här är ett viktigt men, Action Forms(spelutvecklaren) har försökt att tänka till lite och erbjuder som pussel att lösa genom alla däck – döda sjömän vars öde man kan hjälpa till att ändra. Till en början förstår man inte varför, det verkar inte leda till någon bättre situation för Nesterov, men på samma sätt som man aldrig spelar ett parti schack på samma sätt, förstår man lite längre fram att de människor man hjälper i det förgågna påverkar situationen i nutiden. Det förekommer inte många tillfällen där man dör och måste börja om och om igen. Spelets svårighetsgrad är därför inget en van spelare inte klarar av.

Jag såg att spelet hade tre distinkta delar. Den första delen var ganska harmlös, den andra delen mer actionfylld och pådrivande, den sista delen kunde ibland vara seg och långdragen, men man ville ändå se vad som fanns på nästa däck och nästa efter det, och med ganska enkla medel, som knarrande ljud och märkliga ljus, ville man undersöka och ta reda på mer om North Winds öde. Varför var det just där det märkliga hände, osv. Ofta fick svaren sin förklaring, ibland inte alls, det fick man gissa sig till själv.

Cryostasis har fått lite oförtjänd kritik för dålig voiceacting; det kan jag inte hålla med om. En rysk crew kan inte prata perfekt engelska, detta skulle vara missvisande. Att replikerna ibland hackar har med karaktärernas disposition att göra. Jag skulle vilja ge pluspoäng för att rösterna var bra utan att vara överdrivna då det perfekta ibland kan vara ett störande elment. Jag tänker speciellt på ett Star Trek-spel, “Elite Force” där vissa figurers röster (ofta de riktiga skådespelarnas röster) – inte passade ihop med animationen, därför är det bättre att vara någonstans i mitten.

Cryostasis må förefalla linjeärt och lika förutsägbart som ett kalas hemma hos mormor Erik, men det är långt ifrån sanningen. Action Forms har klurat ihop en bra story värdig John Carpenters B-filmer från 1980-talet, och levererar sin skräckfyllda historia med patos och god hantverksskicklighet. Speciellt trevligt var det med de trånga korridorerna och mystiska ljussken och spökliga uppenbarelser. Vid två tillfällen i spelet tänkte jag: “Varför har inte några av de stora spelutvecklarna tänkt på det här, detta är fantastiskt!”. När ni spelar det kommer ni förstå vad jag pratar om. Denna häftiga upplevelse äger rum i en biosalong på båten.

Med sin bruttovikt på 25000 ton och 75000 hästkrafter har North Wind lämnat ett litet spår i mitt välanvända spelpsyke. Även om jag aldrig kommer att spela om det igen är jag tillfreds med de drygt nio timmardet tog mig att spela igenom det. Action Forms är på god väg att hitta sin egen röst bland alla spel, men det kommer att krävas lite mer av det där lilla extra för att få spela i samma liga som de stora pojkarna. Men budgetspel var det inte, lite över faktiskt, och väldigt bra.

IEGOCENTRISKT BETYG: